Så har ett par veckor gått sedan återkomsten i löparspåret. Den första veckans stapplande, långsamma och tämligen smärtfyllda steg har nu börjat arta sig. I går kväll var det dags för andra försöket till till längre pass, även om jag nog ska upp över 20 km innan jag tillåter mig att använda begreppet långpass.

För en vecka sedan kämpade jag mig till 14 km och kände mig efteråt som om jag sprungit mer än det dubbla. I går kändes de 16 betydligt lättare, trots att snön vräkte ner och bitvis låg decimetertjock på marken. Det verkar således gå åt rätt håll formmässigt.

Om det främst var knät som tvingade mig att ta en time out så har det sedan mest handlat om trilskande ljumskar. På den punkten känns det otroligt skönt att kunna konstatera att löpningen inte förvärrat någonting utan tvärtom har det blivit betydligt bättre den senaste veckan. Jag håller tummarna för att kurvan fortsätter i samma riktning och att jag kan lägga just det bekymret till handlingarna inom kort.

Knät, det sabla knät, som sabbade alla högflygande planer på sub 2:50-maror och sub 2-lidingölopp denna säsong trots att formen i övrigt var lysande i våras, det verkar än så länge ha blivit bättre. Jag skriver “än så länge”, för i ärlighetens namn har jag väl inte utsatt det för några tuffare test ännu. Innan uppehållet hade ju situationen gått därhän att jag några gånger fick avbryta pass efter bara 7-8 km, och i jämförelse med det verkar det ha gått åt rätt håll. Så mycket vågar jag nog konstatera.

Det riktiga kvittot på hur mycket fart jag lyckats få i benen på de här veckorna av huvudsakligen mycket långsam löpning får jag på lördag. Jag kan inte dra mig till minnes att jag startat i någon tävling med så osäker form. Kommer det vara en kamp att komma under 4-fart eller visar det sig på lördag att jag med en ordentlig uppvärmning och en rejäl dos tävlingsrelaterat adrenalin plötsligt springer som om uppehållet aldrig ägt rum? Snart vet jag…