Står här, bildligt talat, med handduken i handen och funderar på att slänga in den i ringen.
När det går så bra som det gör att springa sträckor upp till halvmaran men inte alls att springa längre, då blir det lite märkligt att behålla sitt huvudfokus på just de längre sträckorna. Ett säkert recept på ångest och misslyckande.
Med andra ord överväger jag starkt att byta till 15 km på Lidingö i år, och att tills vidare skrinlägga marathonsatsningen tills det känns att knät fungerar fullt ut igen. Kanske satsa på Göteborgsvarvet i vår i stället för Stockholm marathon. Och lägga mer fokus på de kortare loppen. Vem vet, en period med mer snabbhetsträning kanske kan vara till glädje även på de längre distanserna den dagen det känns aktuellt igen.
En liten flukt på de senaste årens resultatlista från LL MK15 har dessutom taggat upp mig lite. Nivån är inte mer avskräckande än att jag bör kunna placera mig topp 10, vilket onekligen vore lite mäktigt i ett så pass stort lopp.
Visst, 3-milen är det “riktiga” Lidingöloppet, men i dag känner jag att jag har högst 50 procents chans att ta mig i mål, och även om jag gör det blir chansen att lyckas med en bättre tid än i fjol mindre och mindre för var dag som går utan att jag får till de nödvändiga långpassen. Ett lyckat 15-kilometerslopp slår ett DNF i tremilen alla dagar i veckan.
boka !! går alltid att sälja en startplats
Wouldn’t that be something. Det jobbiga är ju att man måste bestämma sig precis nu – det kommer vara fulltecknat vilken sekund som helst.
Tomas, du kan vara lugn, Gustav får sällskap när du springer, jag kommer kasta in den där eländiga handduken för gott nu.
Så du funderar på att starta en familjetävling på göteborgsvarvet:) hörde att din bror är anmäld.
Så talar en klok man, kort & gott en löpare
Svårigheten ligger väl i att man i stor utsträckning måste lära sig ignorera, eller rent av älska, smärta för att nå några resultat i löpning. Då är det lätt hänt att filtrera bort även sådana smärtsignaler som man borde ha lyssnat på. Löparknä är ju i det avseendet en snäll åkomma – den går helt enkelt inte att ignorera…
Fullt förståeligt. Får se om jag möjligen piper ut på söndagen då min systers barn ska springa lilla LL också.
Ps tänk om jag kunde följa mina egna råd också…då hade jag troligen haft väldigt få skadeproblem, men min hjärna fungerar liksom inte när jag sätter upp ett mål. Kanske lär jag mig någon gång….
Precis. Man vill ju kunna springa fler lopp nån gång…
Jo, jag har nog i princip bestämt mig. Det hänger lite på små praktiska detaljer, som att min 9-åring ska med för att springa Lilla Lidingöloppet på söndagen och han kanske behöver lite sällskap medan jag kutar. Det var löst för eftermiddagen men går förhoppningsvis att styra om.
Faktum är att om det inte vore för Gustav skulle jag nog skippat LL helt och satsat på Stockholm halvmarathon i stället. Men nu är ju han anmäld och taggad för sitt lopp, så det får bli som det blir.
Låter som om du redan har svaret med genom denna “själv-coaching”. Jag förstår dock hur du känner det… och lider med dig. However, ditt resonemang låter väldigt sunt om man försöker tänka mer objektivt …med utgångspunkt från de problem du för närvarande har och vad som kan hända om du pajar knät fullständigt….