Vi har haft mycket besök den här våren och sommaren, vilket är jättekul, annars skulle det nog
mest glos på någon skärm den ringa tid som blir över efter turandet. Senast var
det två vänner från Sverige, i veckan som varit. Det kanske kommer något litet om
vad vi har hittat på, jag får se om jag orkar. Men nu har de i alla fall åkt
vidare. Och vi försöker febrilt att hinna ikapp med allt. Städa och tvätta och
handla mat och betala räkningar och gå igenom tusen foton och skriva något om
dem och… ja, man kanske borde jobba, någon gång…

Idag har jag unnat
mig ett alldeles vanligt träningspass. Ensam och pigg i benen, i en liten lucka
innan regnet (som visst ändå inte kom förrän långt senare). Så skönt,
emellanåt, att bara få tuffa på i eget tempo.

Jag slog till på
grusbackarna vid Wäldele. Det är ingenting särskilt. Ingen vidare utsikt, bara
grusvägar som går upp genom skogen. Fast förra gången såg jag två harar,
skuttande tillsammans över vägen. Och idag var det ett slankt litet mårddjur
som visade upp sig! Så visst har skogen sin egen tjusning.

Det fanns ett sug
idag för att ta i lite extra. Senast så utforskade vi labyrinten av olika
backar som finns på berget, och det var något par av dem som jag inte klarade
på första försök. Brant och löst. Dem ville jag återvända till nu.

Något jag har lärt
mig om branta och lösa uppförsbackar, utöver att de är lättare att tackla om
det finns benkraft, är att man inte ska ge upp. Ofta känns det som att däcken
slirar, alldeles för mycket och alldeles för länge, och att stenarna liksom
illvilligt lägger sig kring däcken på ett sätt som hindrar färd eller balans –
men just då gäller det att inte ge upp. Bara fortsätta trampa, och försöka
parera stenar som rullar med att styra så gott det går. Jag har kommit till en
punkt nu där jag ofta finner mig själv tänkande “Ojoj, nu åker cykeln, nu
har jag stått still här alldeles för länge, eller slirat alldeles för mycket,
nu ramlar jag allt!”. Inte som ett isolerat moment, längre, utan konstant
i minuter utan att faktiskt vurpa. Och kommer jag då sedan upp, så lämnar det
efter sig en känsla av… vanlig hederlig träningseufori 🙂

Jag har läst en del
om “runners high”. Det verkar jättetrevligt, men kanske måste man
vara en bra löpare för att få uppleva det. Jag tror i alla fall att jag
upplever samma effekt genom cyklingen. Rushen av glädje-endorfiner* som bara
sköljer över hela kroppen. Och en upprymd känsla av att kunna pusha sig själv,
hårt men inte för hårt; att fortfarande ha kontroll. Med nöd och näppe.

Det är inte samma
sorts eufori som kommer när jag klarat något riktigt läskigt, säg, ett hinder
jag aldrig vågat testa förut. Den euforin verkar tätt kopplad till adrenalin,
och är intensivare och mer kortvarig. “Bikers high”, eller vad jag nu
ska kalla det, verkar kunna stanna mycket längre. Och även om den inte har
riktigt samma närapå outhärdliga intensitet, så ger den också såna där härliga
“jag älskar naturen och dig och mig och allting”-känslor. Det är
himla fint. Doften av gräs och skog ger lyckorus, ljuset över dalen ställer
till med skådespel och ett litet rött smultron blir till ett vackert
kärleksband mellan mig och naturen. Om det är ett starkt “high”, i
alla fall.

Jag klarade backarna
idag. Inget särskilt mer att orda om dem, men dagens “bikers high”
satt i länge. En stor del av vägen hem också. 

Nu kanske jag är redo för allt
det där andra, som måste och borde och skulle kunna göras. 

–

(* Ok, det verkar debatterat om det verkligen bara är endorfiner. Jag var mest bara ute efter känslan ändå.)