Ibland går det bara inte.

Dagsformen inför DM-halvmaran i går var lite osäker och det perfekta löpvädret under dagen (småmulet, svalt och vindstilla) hade plötsligt förvandlats till en sommarkväll perfekt för grillfest snarare än långdistanslöpning. 

Placeringsmässigt var tredjeplatsen redan given när vi stod på startlinjen. Fred kunde ha sprungit baklänges till segern och Reintz måste jag vara i dunderform för att alls kunna hota. Utan Ulven Öman på plats kändes hotet bakifrån ganska obefintligt. Mer inspirerande förutsättningar för att springa snabbt i 21 km kan man kanske tänka sig.

Jag tänkte ändå försöka göra ett lopp någonstans i häraden kring mitt urgamla pers, det vill säga strax under 1:22, och rullade kontrollerat och planenligt ut kring 3:50-fart på de första två kilometerna. Sedan tidigare år vet jag att den tredje brukar gå långsamt då den går segt och nästan omärkligt uppför så 4:01 där oroade mig inte, men när även de fyra följande kilometerna låg precis under 4-fart började jag känna att en Plan B snart kunde bli aktuell.

En bit fram gnuggade Reintz på. Trots min låga fart hade han ännu inte försvunnit i fjärran, ett tecken på att inte heller han rosade marknaden.

Utmed den slingrande landsvägen mot Västerhejde underhöll jag fortfarande tanken på att göra ett resultat jag åtminstone inte behövde rodna över, men när jag passerade milen på strax över 39:30 och helt utan att känna några tecken på att det fanns en snabbare andramil i benen växte beslutet fram att skifta fokus helt och hållet.

I stället för att se det som ett värdelöst lopp skulle jag betrakta det hela som ett bra tempolångpass och skita i att pressa mig onödigt hårt på andra halvan. Hellre snabb återhämtning och fortsatt träning än en poänglös dödsmarsch mot en dålig tid. Efter den tolfte kilometern droppade således farten från 4-trakten till 4:11-4:15-4:25 och sedan lunkade jag stillsamt hemåt i beskedlig fart.

På Färjeleden, precis efter 20 km, väntade Ida med farfar och hejade entusiastiskt. Min halvhjärtade tävlingsinsats hade ju det goda med sig att jag nu kunde vinka och prata lite med Ida medan jag passerade. Jag höll på att skriva att jag saktade in, men det var nog inte möjligt för då skulle jag ha blivit stillastående. Farsan tyckte jag såg ganska oberörd ut och för att vara på slutkilometern av en halvmara var jag ju det.

När jag svängde in på upploppet och gänget vid målet började heja fick jag för mig att bjuda på lite underhållning så jag vände mig om och sprang baklänges en bit, följt av lite indianhopp och slutligen stannade jag och skuttade över mållinjen. Barnsligt kanske, men nåt kul ska man väl få ha efter att ha kutat en halvmara alldeles ensam.

Tiden (1:27:44) blev ju förstås med bred marginal den sämsta jag presterat på en halvmara sedan jag började träna för distansen men i och med att jag bara joggade av sista tredjedelen så säger den ju inte så mycket. 

Nu får det bli skärpning på träningen, för den där stumma känslan vill jag inte ha i fler lopp.