….och vad gör man åt dem?
Ingen träning idag och ganska nöjd med det. Jag har nog med att resa mig, gå och sätta mig utan att det gör allt för ont. Fast det är ju förståss inte utan att jag sneglat på träningsväskan, lite. Jag är nog skadad 😀
Har åtminstone fått sova i natt för benen, alltid något. Det är något ultralöpare talar tyst om, hur störd nattsömnen blir av värkande, svullna ben som inte slutar göra ont trots att man ligger ner och försöker slappna av. Just det där hur stela, ömma och obrukbara benen blir i flera dagar efteråt innan man kan fungera som en vanlig människa igen är det ingen som pratar om. Det är sånt som varje nybliven ultralöpare själv får upptäcka, och lära sig hantera.
Nå, jag har några knep jag gillar:
* Sova – om man får göra det för benen är det det bästa botmedlet, det är makalöst vad kroppen hinner ordna medan man sover.
* Mjuk massage – det är nästan inte massage alls, utan mer mjuk beröring. Inget tryckande eller knådande utan lätta beröringar.
* Varma bad – det finns inget bättre än att ligga tyngdlös och guppa.
* Alvedon – en jämnhög koncentration paracetamol i blodet gör det lättare att sova och sova behöver man för sömnen är det enskilt bästa botemedlet mot ultraefterdyningarna.
* Lugn motion – promenader, lätt motionscykel etc så fort benen är någorlunda smärtfria ökar blodcirkulationen och underlättar för kroppen att ta hand om eländet du ställde till med.
Jag kan iofs tycka att det verkar sundare att stanna kvar en stund i det man precis har utfört. Reflektera lite. Leva i nuet, istf att genast rusa vidare till nåt nytt.
Men Annica, hur gör man med jobbet nu då? Är det sjukskrivning eller semester som gäller veckan efter ett ultralopp, om man har behov av benen under sin arbetsdag?? Jag sitter knappt nånting på mitt lab…
Ujj vilken debatt det blev då 🙂
Herr S får ta en funderare på hur lämmpligt det är att tala om för någon att vederbördandes upplevelser inte är sanna. Jag ger högaktningsfullt fanken i om herrn sprungit 28 ultror faktiskt, det gör inte mina ben mer rörliga.
Det var inte meningen att avskräcka någon, för det är med en viss belåtenhet jag stultar omkring. Jag har för mig att det var Kristina som skrev i sin blogg en gång att hon ville skrida omkring som en drottning, och det är nog det jag gör 🙂
Och jo, man drabbas i mer eller mindre utsträckning av en lätt depression efter ett avklarat lopp. Hur väl man hanterar förlusten av något man sett fram emot, kanske i ett helt år, är individuellt och inget man kan pissa på varandra för. Somliga skakar av sig känslan dagen efter, redo för nya äventyr men inte alla.
Du ser garanterat inte hela bilden.
Ha respekt för varandras upplevelser, alla ser inte världen på samma sätt från samma referensramar och ur samma vinkel.
Tack Kristina! Kan ju knappast vara värre än 12 timmars barnafödande, tänker jag…
Betrf intervaller så stämmer det första du säger. Det andra…nja…;)
Heja Sylvia!!!!
ps. Intervaller är guds gåva till löparen – love it!!!! ds 😀
…eller föd inga barn utan smärtlindring, för det gör sååå ont. 😉
Jag kommer att prova, men ska överleva en helmara först. Halvor har jag gjort så många nu, fast jag var försiktig och osäker inför den första.
Exakt så! Tänk om alltid hade lyssnat på alla: “Spring inte intervaller för det är spyjobbigt”, “Spring inte i skogen för du kan vricka fötterna” “Spring inte Stockholm marathon för du kan inte gå nerför trapporna på stadion efteråt” osv..
Jag tar inte åt mig Linda, för jag har faktiskt testat och jag vidhåller att det inte är en “förbannat fantastisk upplevelse”. 🙂 Alla är vi ju olika som sagt och ultra är inte det ultimata målet för alla löpare. Jag har nog lite för mycket gaspedal för att det ska passa mig – mer som en galoppör lixom. Fast jag tycker också absolut att Sylvia och alla andra ska testa för det är kul på sitt sätt.
Sylvia, Japp jag kan tycka det är mesigt att lita mer på vad andra säger än att testa själv. Och i min värld är en försiktig människa inte feg. men försiktighet för mig är att vara försiktig i sig själv, och inte i andra. Jag uppfattar verkligen inte dig som någon fegis, mes eller vad du nu vill kalla det, You go girl! skaffa dig en egen uppfattning och du kommer säkerligen att hitta att ultra är en förbannat fantastisk upplevelse 🙂
Feghet?! Är det så du kategoriserar människor, Linda, som är lite försiktiga av sig? Synd!! Som du själv sa, så råkar det vara så att alla människor upplever saker olika.
Hursom, så lär jag testa iaf. Det är nog en stor seger att göra något, som man är lite osäker på. Om inte för annat så för att slippa bli kallad fegis…
Att bli avskräckt utan att ha testat något tyder på feghet. Jag tycker alla ska bilda sig en egen uppfattning. Jag tror att anledningen till att man kan känna sig nedstämd är att all den psykiska pressen, laddningen och moroten bara släpper. Man känner sig tom helt enkelt. Det har inget med just ultra att göra för mig, utan lopp som betyder något. Det är bara att fokusera om på nya mål så är man i gemet igen. Jag sprang 15km 2 dagar efter uppsala och hade inte ens träningsvärk, men inte heller 100% lust att springa. Det gick på ren rutin och fick mig snabbt in i nya banor av glädje igen..
Just det, därför bör man inte generalisera om “depressioner”, som är svåra psykiska åkommor, utan fackkunskap.
Ja, jag får erkänna att jag har blivit lätt avskräckt, trots att jag mer o mer har vant mig vid tanken att nån gång testa! Jag vill inte bli deprimerad, behöva sjukskriva mig för kroppsliga blessyrer och inte kunna träna på många dagar…
Herr S, Nu råkar det vara så att alla människor upplever saker olika.
Jag har genomfört 28 ultra, jag är tillverkad av samma lera som de flesta här, och utifrån egna erfarenheter kan och måste jag tyvärr skriva att det Lady och Lena påstår helt enkelt inte är sant! Det är nästintill ansvarslöst av två så erfarna löpare som ni att ge spridning åt så groteska överdrifter om “depressioner” mm. Vad Kristina beträffar kan du lugnt pröva en eller annan ultra utan att riskera något sammanbrott.
Intressant inlägg som väl beskriver varför jag inte vill bli någon utpräglad ultralöpare. Det ä helt enkelt inte värt det. Jag vill kunna träna hela tiden och så häftigt tycker jag inte att ultra ä för mig så att det uppväger flera dagars system break down. 🙂 ska man slippa det du beskriver tror jag det krävs väldigt mycket träning och så mycket fritid är det ju svårt för många att uppbringa. Då blir det nog jävligt enahanda också – allt har en gräns hur kul det än månde vara.
“Man talar heller inte alltid om de månadslånga depressioner som följer på ultralopp. ”
Uppsala50k. Fan det kändes som att livet tog slut där efter målgång..
Ujuj, det lät jobbigt det där! Men, hur gör ultralöpare med sitt jobb då? Mitt jobb funkar INTE sittandes, utan benen används hela tiden, stående o gående. Är det semester eller sjukskrivning en vecka som gäller…?
Lena, det stämmer inte. Max en dags separationsdepp (dvs socialt betingat!) kan jag gå med på. Känner ej heller helt igen mig i Ladys beskrivning.I normalfallet brukar det räcka med ett dygns (OBS) total vila och gärna så få sinnesintryck öht som möjligt för snabb recovery.
Sömn ej något problem, tvärtom. Men det kanske handlar om högre intensitet i dit fall.
Man talar heller inte alltid om de månadslånga depressioner som följer på ultralopp.
🙂
Hade kunnat skriva dessa rader själv!