….och vad gör man åt dem?
Ingen träning idag och ganska nöjd med det. Jag har nog med att resa mig, gå och sätta mig utan att det gör allt för ont. Fast det är ju förståss inte utan att jag sneglat på träningsväskan, lite. Jag är nog skadad 😀
Har åtminstone fått sova i natt för benen, alltid något. Det är något ultralöpare talar tyst om, hur störd nattsömnen blir av värkande, svullna ben som inte slutar göra ont trots att man ligger ner och försöker slappna av. Just det där hur stela, ömma och obrukbara benen blir i flera dagar efteråt innan man kan fungera som en vanlig människa igen är det ingen som pratar om. Det är sånt som varje nybliven ultralöpare själv får upptäcka, och lära sig hantera.
Nå, jag har några knep jag gillar:
* Sova – om man får göra det för benen är det det bästa botmedlet, det är makalöst vad kroppen hinner ordna medan man sover.
* Mjuk massage – det är nästan inte massage alls, utan mer mjuk beröring. Inget tryckande eller knådande utan lätta beröringar.
* Varma bad – det finns inget bättre än att ligga tyngdlös och guppa.
* Alvedon – en jämnhög koncentration paracetamol i blodet gör det lättare att sova och sova behöver man för sömnen är det enskilt bästa botemedlet mot ultraefterdyningarna.
* Lugn motion – promenader, lätt motionscykel etc så fort benen är någorlunda smärtfria ökar blodcirkulationen och underlättar för kroppen att ta hand om eländet du ställde till med.
Har du sett mig på något ultralopp på länge? Nej, det har du inte.
För 34h sedan skrevs det om “månadslånga depressioner som följer på ultralopp” – underförstått hos alla utövare.
Det är glädjande att denna milt skrivet grova överdrift på senare tid åtminstone modifierats. Men den som misstänker samband mellan upplevda eller diagnostiserade psykiska besvär och ultralöpning kan ju helt enkelt pröva att avstå från ultralopp. Analogt med t.ex. att en glutenallergiker avstår från mjölmat. Tills annat bevisats kan dock teorin om depression som ett generellt ultraproblem av hart när svininfluensiska dimensioner läggas i malpåse. Än mer konspirationsteorier av typ “att det inte skrivs något”. På en sajt där löpare (och cyklister, skidåkare m.fl.) gladeligen delar med sig av alla sina diverse besvär, krämpor och åkommor – även psykiska! Varför skulle någon självcensurfunktion (eller, mera osannolikt, Olle) vara aktiv i just detta fall?
Jag har 1. inte dömt ut ultra (tvärtom, jag verkar FÖR ultradistanslöpning) och 2. inte beskrivit att jag fått ultrarelaterad separationsångest, däremot 3. berättat att jag mått psykiskt dåligt lång tid efter ultralopp och ja, Sigvard, jag har sökt läkarvård och fått hjälp. Jag gör inte anspråk på att presentera en vetenskapligt och fackmannamässigt bedömd undersökning om hur ultralöpare mår efter ett ultralopp (men jag skulle verkligen vilja se en sådan göras!) – jag har berättat om MIN upplevelse. Och jag är den första att instämma i att depressioner och ångest är ytterst allvarliga sjukdomar.
Visst uttrycker vi oss slarvigt när vi är fräcka nog att ställa diagnoser på oss själva, och lite överdrivet – fast även om de inte är kliniskt fastställda av en psykiater kan de faktiskt vara riktiga.
Annicas fråga handlar ju om är det fler än hon som känner av sånt här? Är det ngt många fler känner igen eller är det en minoritet, vi kanske borde prata om det? Och isf varför?
Det finns ju fler fenomen som är vanliga, men det inte pratas särskilt högt om.
Vill du ha vetenskap får du läsa någon annans blog.
“Det talas så tyst”? Ja det kan ju bero på A. att Olle Eriksson censurerar bort alla sådana inlägg eller B. att dessa besvär inte är så vanliga som påskinits. Hälsan tiger still, helt enkelt. För vem annars skulle tala tyst eller högt om att skon klämmer än den som bär den? Vilket ochså många gör, som framgår av otaliga inlägg i dessa spalter.
Men nog har man väl rätt att bli lite ledsen över att folketymologi opåtalat får ersätta vetenskaplig substans.
Ty var, hos vem,av vem och på vilka grunder har verklig ultrarelaterad “separationsångest” diagnostiserats? Därom måste man kunna kräva besked om vi inte ska hamna i rent godtycke och i gråzonen för kvacksalveri.
Ling, du tolkade mitt inlägg så rätt så. Inte dömer jag ut min främsta syssesättning (det vore väl synnerligen underligt ändå?) 🙂
Det jag undrade var mer varför det talas så tyst om att SOMLIGA får väldigt ont, ENDEL får separationsångest (var jag tydligt nog nu?) och framför allt varför delar man inte med sig av sina bästa tips mer?
Lite som att SOMLIGA drabbas av magsjuka/förkylning/huvudvärk, men så gott som alla har huskurer och goda råd till den drabbade.
😀
Jodå, fast somliga trådar skummar jag bara om du ursäktar. Jag tolkade inte Annicas funderingar som att de dömde ut ultra, och inte Lenas som att alla får depressioner efteråt heller – men en del får? Ungefär som i exemplet med förlossningar, en del har långa sega utmattande förlossningar där de förlorar litervis med blod och depression (eller rentav en psykos) efterpå, men inte alla, andra klarar glatt av det på en förmiddag och kan gå hem med barnet i vagnen samma eftemiddag :/ & alal däremellan. Jag känner igen en del av det Annica m fl beskriver, även efter kortare lopp.
Skönt för dig Sylvia! Jag tror att vara uppe på benen och röra på dem är ganska bra i det läget, i lagom dos iaf, även om man inte riktigt vill, för att inte tala om sömn!
Ling, kolla tråden om Espoo 24h, där det talas åtskilligt om både verkningar och efterverkningar. För att bara ta ett exempel. Följer du inte med på forum?
Lingling, faktiskt så går jag betydligt mer än står, därav min fråga. En dag med hyfsat mycket att göra kan jag komma upp i 8000-9000 steg. Labbet är stort och det är långt mellan analysinstrumenten. Men, som jag förstår nu kan det bara vara av fördel? Jag får hoppas det. 🙂
Jag har inte “talat om för någon att vederbörandes upplevelser inte är sanna”. Vad jag däremot försökt få fram är att en individs upplevelser inte är tillräckligt underlag för negativt generaliserande tal i allmänhet och om”depressioner”, som är allvarliga och rentav livshotande åkommor, i synnerhet. För var finns utsagor från någon psykiater av facket som kan verifiera det som här påstås? Om man menar att kroppslig och psykisk nedkördhet efter ett långlopp är mera allmänt utbrett bland utövarna ålägger man sig faktiskt en bevisbörda. Och så långt väger inte spridda subjektiva upplevelser särskilt tungt. Förrän de eventuellt sammanställts och analyserats på objektiv vetenskaplig grund. Det är varken klokt eller tänkvärt att i praktiken döma ut en sportgren på så lösa boliner. Min “upplevelse” av ultralöpning, inräknat vad jag hört och sett hos och av andra, är en annan än Lenas och Annicas. Men jag skulle vara försiktig med att ta den som underlag för någon utsaga om den totala riskfriheten hos ultra.
Lena, det du skriver är väldigt klokt och tänkvärt.
Jag tror vi måste försöka enas om att individer har olika upplevelser. Personligen tycker jag också att det tillför mycket för mig att höra om andras upplevelser. Dels kan man vända sig till dem för råd om man drabbas av liknande, dels kan man parera misstag genom att lära sig av vad andra har upplevt.
Jag har själv aldrig haft några som helst problem med min fysiska kropp efter långa lopp. Jag har aldrig fått skavsår, aldrig fått blåsor, aldrig haft mer än lite “känningar” i benen och det bara max ett dygn efteråt.
Däremot har jag haft stora psykiska problem som varat ett par månader efter loppet. Det är inte problem av karaktären “en tomhetskänsla efter uppnått mål” eller “social saknad” – dessa kan ju uppstå likaväl efter ett millopp och är naturliga och berättigade. Jag har fått ångestattackar, blivit deprimerad (ja, om man definierar depression som total trötthet, avsaknad av motivation och energi, tappad glädje) och helt enkelt varit nedstämd och inte velat/orkat göra något mer än det nödvändigaste (jobba).
Jag vet att jag inte är ensam att ha upplevt liknande. Det betyder inte på något sätt att alla skulle drabbas, men det bevisar att det förekommer.
Ja, det är ju en tanke också, varför är det inte fler som har så ont om det korrensponderar mot hur mycket man tog ut sig? Eller är det något annat som avgör hur ont man får?
Det kanske är så att mina ben, oavsett hur väl jag tränar eller hur vältränad jag blir, i framtiden kommer att fortsätta skära ihop i flera dagar efter en tävling medan det finns andra som inte behöver träna hälften så mycket och ändå slipper värk?
🙂 Nej jag vet inte heller. Fast jag tycker jag hört rätt mkt stönande och knorrande genom åren. Det är ju lite skryt i hur mkt man tagit ut sig också?
Ling, jag tror det kan har att göra med att många ultralöpare är män och män gnäller inte över hur ont de har… Utom om de är förkylda för då är det väldigt synd om dem 😉
Skämt å sido, jag vet faktiskt inte 🙂
Använder man benen så mycket i jobbet kanske de är vana vid att gå och stå mycket, och även om det inte är det samma som att springa mycket kan det ju ge en viss fördel när(om?) efterdyningarna sätter in. Jag vet inte, eftersom jag inte har ett sådant jobb.
Jag sitter vid en skärm hela dagarna, så för mig finns inga undanflykter… Och som Linda säger, det är egentligen bara att skratta åt det 🙂
Men varför pratar folk inte om efterverkningarna?
Kanske för att man inte vill avskräcka andra?
För att man inte vill verka “vek”?
För att folk runtomkring som inte sysslar med sånt bara säger man får skylla sig själv?
Det är ju rätt bra att vara beredd på att det KAN komma efterverkningar, precis som att vara beredd på att förlossningar KAN vara jobbiga – jag har haft bägge sorterna. Redan när man sprungit sin första mil (eller millopp) så kan det kännas en del några dagar efter, relativt sett så tar man ut sig då med oftast. Mer van så väljer man ofta ett bra effektläge och “rätt” förberedelser så att det blir lindrigare efteråt.
Jag behöver bara tänka mig efterverkningarna av att springa 15 km och så multiplicera med tre, så tror jag att jag definitivt skulle vilja vara ledig någon dag efter såna övningar. Sedan kanske det rentav är _bra_ med ett jobb som Sylvias där man rör på sig och håller igång cirkulationen för att få det att gå över fortare? Fast Du _står_ mer än du går i jobbet va’, Sylvia?
Själv skulle jag dock snarare köra på ibuprofenpreparat än paracetamol …
Är det sjukskrivning eller semester som gäller veckan efter ett ultralopp, om man har behov av benen under sin arbetsdag?? Jag sitter knappt nånting på mitt lab…
Man garvar åt det och härdar 🙂 Om inte annat så garvar alla andra åt en 😉