Ja, inte enbart men de flesta lär husera där. Det är väldigt intressant att läsa om hur de tränar och äter (se länken längst ner), även om jag aldrig lär orka upp i 12 mil i veckan i genomsnitt hur mycket ugali jag än proppar i mig.
Receptet är annars enkelt, 6dl finmalet majsmjöl till 10dl vatten och två starka armar. Koka och rör om hårt och bestämt hela tiden för att undvika klumpar. Fortsätt röra om och koka tills det fått samma konsistens som tjockt poatismos. Fortsättdärefter att koka ugalin i 4 – 5 minuter till under kraftig omrörning.
Däremot är det inspirerande läsning att läsa om deras träning, liv och leverna, och även om jag kanske inte reder ut att springa lika långt och mycket som de kanske det går att lära sig ett och annat av hur de gör? I artikeln kan man läsa att de började dagen i ottan med en löprunda på mellan 10 och 15km med inslag av fartlek om jag tolkar saken rätt. Hur som helst ingick någon form av kvalité i morgonlöpningen. På eftermiddagen sprang de 6-8km i vad jag tolkar som joggtempo. Hela artikeln länkas längst ner i inlägget, så läs gärna själva och rätta mig om jag har fel.
Hur som helst verkar det som att inte speciellt mycket av elitens löpning är just kvalité, bara 33%? Det blir ju ganska mycket löpning som med andra ord bör klassas som mängd? Skräpmil, om man får tro vissa? Jag vet inte vad jag ska tro riktigt, bara att det verkar som att den mäskliga kroppen har en enorm outnyttjad kapacitet att anpassa sig. Det skänker hopp om att kanske även min lite rultiga och motsträviga lekamen kanske en dag anpassar sig? Hoppas kan man ju alltid. Det går alltid att drömma om att orka dubbla löppass också, fast där nånstans går också gränsen för vad jag tror är möjligt för min del 🙂
Nu minns jag inte vem jag fick länken av men tack du anonyma välgörare, för det är verkligen spirerande läsning:
Ling, det kan stämma. Lustigt nog ligger jag på när jag är i form också, så det är ett jäkla spring på mig 😀
Fast jag märker att jag återhämtar mig för sakta, jag blir inte nämnvärt snabbare heller. Hade jag åtminstone märkt av en positiv förändring i löpningen hade jag kunnat tåla att det blir som det blir när det inte blir som jag tänkt.
Märker att särskilt när man är ur form, otränad är det väldigt lätt att ligga på för hårt, och väldigt svårt att springa lätt.
Det låter som en bra tumregel, fast jag får nog svårt att följa den i början. Men nånstans ska man ju börja 🙂
Det låter som det Rune Larsson sa på seminariet, inte fortare eller längre än att du vill göra om det imorgon också. han kanske vet vad han pratar om mao? 😉
Det låter bra Annica! Håller man de lugna passen lugna så fixar man större mängd. En bra tumregel jag brukar köra är att jag ska inte vara tröttare efter passet än innan.
Det låter ju hoppfullt, det låter ju som att jag funderat i rätt banor då (att öka kontrasterna så att lugna pass verkligen blir lugna och hårda verkligen blir hårda) och att det kanske t om i och med det finns utrymme för lite fler lugna pass än jag först trodde?
Jag gör nog samma sak som de flesta, jag vill mer än jag kan och då blir det för hård löpning även på de pass som skulle varit lugna…
Jag ska verkligen försöka lära mig av de bästa den här sommaren, och anstränga mig för att göra rätt! Lugnt och hårt där så ska vara, inga halvmessyrer eller mellanting!
Väldigt stor andel av elitens löpning är lättare löpning. För att det ska bli skräpmil av den lättare löpningen så krävs att den går för fort. Går den för fort så blir den inte återhämtande och då kommer du inte kunna damma på lika hårt när det väl ska gå fort eller orka hålla den mängd som krävs. Är det några som är experter på just skräpmil så är det många motionärer.
Man orkar väldigt mycket mer än man tror!