Vart tog hon vägen hon som var så välplanerade, strukturerad,
självdisciplinerad och målinriktad?

Kvinnan
som hann med träna två pass per dag, sköta jobb, hinna med
familjeliv. Det fanns i stort sett inget som fick henne att missa ett
träningspass eller slå av väckaren på morgonen och somna om för
att sängen var så varm och go. Hon syntes outtröttelig, blev
aldrig förkyld, eller less och tappade motivation. Dessutom så hann
hon med laga god och näringsriktig mat levde inte på halvfabrikat,
bullar och mackor och ännu mer mackor. Jag tror till och med att hon
sov bättre. Inget väder tycktes hindra henne från att knyta på
träningsskorna för att missa ett löppass. Cykeln på trainern
kunde försett bostaden med ström (nu överdrev jag) i stället för
att stå och samla damm. Det tog inte emot att åka till simhallen
för att simma ett pass och direkt efter jaga iväg till
friidrottshallen för mer träning, workout och löpning på bana.
Inget träningspass var tråkigt eller för jobbigt. Resultaten
talade sitt tydliga språk, radade upp personbästa och distansrekord
i alla tre discipliner.

Visst
hon hade tränare det bästa tränings/tävlingsåret,
triathlontränare, simtränare, cykeltränare och löptränare. Hon
fick bekräftelse i överflöd av såväl tränare som positiva
tränings- och tävlingsresultat.

Hon
var bra den där kvinnan, skulle vilja ha tillbaka henne. Hon som
finns nu är rätt trött, tränar på men inte med samma fokus,
skippar väldigt lätt ett pass om ”livet kommer emellan” som hon
skyller på. Det kom emellan förr också då omplanerade hon så att
träningen blev av. Hon som finns nu pluggar ju och driver
företag…Det är inte kroppen som är trött, det är huvudet. Det
skulle må så bra av att komma ut men det är som att viljan är
svagare att förmå kroppen byta om och ta sig ut. Hon har tack och
lov än aldrig ångrat ett träningspass, så det finns väl hopp att
hon kommer tillbaka den där första. Den där duktiga hon som steg
upp i tid på helgmorgnarna så hon hann med göra de långa passen
tillräckligt långa. Hon som är nu, hon kikar ut genom fönstret,
är vädret mindre bra somnar hon om, försöker intala sig själv
att hon behöver sova.

Det
är mänskligt tänker ni. Ingen är en maskin och det är sant. Men
det är också sant att har man god kondis och är i form så orkar
våra kroppar och knoppar enormt mycket. Det är också viktigt att
ha roligt eller åtminstone njuta när man tränar. Det är inte
alltid kittlande kul att springa eller cykla ett distanspass men då
får man njuta av det runt omkring i stället eller av friska luften.
Jag kan inte säga att jag hunnit mer annat för att jag tränat
mindre. Jag har inte hunnit med mer studier, hunnit träffa familjen
mer, eller städat och fått bättre ordning. Snarare tvärtom, det
enda som händer är att man drar sig mer i sängen, eller hänger
framför TV eller med huvudet i någon annan skärm. Man känner
efter så mycket, ont i huvudet, så trött, hälsporre, stackars
mig, behöver nog vila.

Har
googlat om man skulle anlita någon ny tränare, men egentligen har
vi duktiga tränare här bara inte någon som har triathlontänk. Det
har gått så långt att jag inte tror på mig själv tillräckligt
att springa med AIK, är för långsam. Ändå längtar jag efter att
få träna med andra. Förra vintern tränade jag så mycket själv
eftersom jag bodde i Vännäs så många veckor. Blir svårt att få
kontinuitet att träna i grupper då man är borta flera veckor på annan ort.  Jag hoppas att jag ska hitta bättre rutiner nu när jag
ska på långpraktik och inte behöver bo två veckor här och två
veckor där. I morse lyckades jag med rulla ur sängen och ta mig
till Eddahallen för ett morgonsim. Ångrade jag det? Nej inte alls
är inte ens tröttare än vanligt. Hoppet lever…