Äntligen hemma efter en långhelg i Göteborg, där vi både hann med att turista och äta gott. Vi åkte tåg upp redan torsdag morgon och checkade in, gjorde stan och shoppade. Jag köpte tre nya böcker, Terry Pratchett alla tre, och sen blev jag ju liggande med dem att läsa på kvällen.

Fredagen spenderades på ungefär samma loja sätt, fast ett av besöken var nummerlappsutdelningen av nöd och tvång. Jag är inte road av just den delen, det brukar vara trångt och stressigt men vi kom så tidigt att det inte hade hunit bli folkfullt än så det gick bra. Jag vågade inte börja läsa någon av mina nya böcker den kvällen, av rädsla för att jag skulle fastna med näsan i en bok och inte få min nattsömn.

Lördagen kom och jag skulle starta 15:12 vilket betyder att man hinner med både det ena och det andra innan. Fast tankarna är ju förstås på loppet, och trots att det regnade på morgonen så hann det klarna lagom till när jag skulle starta. Solen sken som om den hade betalt för det 🙂

Avverkade första kilometrarna betydligt snabbare än jag borde ha gjort, 5:50 min/km är för snabbt men jag lugnade mig (näppeligen) och gjorde första 5 på 30 minuter, första milen på 62 minuter och passerade 15km på 1:34 och hela tiden hade jag den där ruvande oron att det kanske skulle bli som på Lidingö, att strupen skulle snöra ihop sig och luften ta slut.

Men det blev inte så, för ovädret som drog in över Göteborg på torsdagen med hårda vindar och regn spolade nog bort det mesta av pollenskiten åt mig. Luften var klar och jag hade tur med bra ryggar att gå på. Älvsborgsbron flöt fint, jag behövde inte sänka farten eller få någon nämnvärd känning av mjöksyra.

Platta Hisingen gick också bra, det är den i mitt tycke tristaste delen av banan eftersom den är så platt och händelselös. Sen kom Götaälvsbron och jag hade tur med ryggar igen, fick häng på en rutinerad löpare med lätta steg som trippade på det där energieffektiva sättet. Korta, snabba steg. Lätt, lätt. Jag tog rygg, fick lä och draghjälp upp och kunde rulla på ner för bron på andra sidan, förbi Nordstan och det kändes som jag flög.

Jag gick inte medvetet ut för att slå personbästa, men det är ju klart att när man ser på klockan att man har häng och kan göra en ny personbästatid så försöker man ju. Jag tog det väldigt försiktigt längs avenyn, det är ett lömskt och tungsprunget ställe. Rundade Poseidon, flöt ner för det lilla medlutet och bet ihop i nästa motlut, väl medveten om att det här är ett av banans tyngsta partier (för mig åtminstone).

När man närmar sig Slottskogsvallen blir det drag under fötterna igen, jag tror det beror på publiken och stämningen. Det är party. Den officiella sluttiden blev 2:16:33 och det är snabbare än förra året. Det gick inte lika lekande lätt som förra året, men då var jag avslappnad och försökte ta det lugnt. I år var jag spänd och nervös eftersom jag inte riktigt visste vart jag hade lungorna nånstans, hur formen var och allt sånt där.

Jag fick svar med besked, tycker jag. Det var en lättnad, för det där i Lidingö satte sina spår. Man kan ju inte låta bli att fundera och undra om kroppen ska svika en gång till.