Ekiperade mig på mässan, det var där jag köpte den kycklinggula tröjan bland annat. Väldigt fin, lätt att se i massan av svarta och vita tröjor. Gjorde mig till lite för fotograferna längs banan, det kan jag bjuda på. På hemvägen köpte vi en rhododenron på Botaniska Trädgården också, en synnerligen vacker växt som kommer att passa perfekt bredvid alla andra buskar och träd vi har på balkongen.

Jag vet att jag påstod att jag skulle ta det lugnt och inte förivra mig, och det gjorde jag väl på sätt och vis inte heller. Fast det blev ju nytt personbästa, trots en tuffare bana med ett synnerligen otrevligt motlut på slutet. Det började redan vid repet, i startfållan. För ovanlighetens skull stod jag först i knallgul tröja och mörkgrå tights, ivrig att få komma iväg. När startskottet gick tog jag rygg på en lämplig jacka och hakade på. Det var en funktionär. Det är därför Garmin rapporterade att utgångstempot var 20,2 km/h … (#)

Nåja, de vek av och efter en stund hittade jag mitt rätta tempo, mellan 6 och 7 min/km. Pendlade ganska friskt däremellan beroende på omständigheterna och jag kände mig aldrig riktigt ansträngd eftersom jag lättade på gasen när det kändes jobbigt. Trippade förbi ganska många på broarna men ännu fler på vägen ner på andra sidan. Kanske var folk rädda för att släppa på farten? Jag vet inte, jag lät benen rulla på och vid Nordstan kan man rulla på bra länge utan bekymmer.

Det var också banans enda stockning som jag upplevde det, eftersom jag plötsligt sprang mycket fortare än alla andra. Så jag fick börja sicksacka och det var också en upplevelse. Det fick jag fortsätta med, oftare och oftare mot slutet. Många som sprang om i början och gick ut hårt hade det tungt på slutet, det syntes.

Vid svamputdelningen var jag fortfarande ganska fräsh och visste med mig att jag hade minst två minuter till godo på personbästa. Fast någonstans däromkring, runt 18-19km ungefär, tyckte vaderna att de minsann varit med nog. Sakta men säkert stumnade vaderna på ett ganska enerverande sätt för jag kände ju att fysiken hade mer att ge. Fast utan spänst i vaderna håller man inte 6:40-tempo, så jag fick motvilligt låta tempot sjunka.

Och som det sjönk, tillslut hade vaderna norpat nästan hela försprånget och lämnade bara ynka 7 sekunder – men det räckte. Det blev ett nytt personästa och det var betydligt mer än jag vågat hoppas på med tanke på hur tufft det var förra lördagen. Att vaderna stelande på Varvet är knappast förvånande, kan man väl säga. 🙂

I sista backen upp mot mål kändes det riktigt tungt. Jag tittade på klockan för att se om jag hade tid kvar, och jag räknade ut att om jag snodde på skulle jag hinna. Men det skulle betyda löpning uppför den där långa motlutet också. Så jag sprang. Vaderna gnällde men idag vann jag. Det fanns lite kvar att klämma ur benen trots allt, så jag fick till och med på en liten spurt. Allt enligt traditionen.

Jag får ta och uppdatera loppromanen med bilder senare, för jag har inte hunnit packa upp än. Men först ska jag sätta mig på balkongen med en kopp kappe och titta på blommorna och njuta av att jag är en bra löpare.