Så har då skåningen återvänt till södern efter att ha bevistat nordligare breddgrader under 2 veckor.

Sejouren inleddes med en vecka sportlov i Hundfjället, Sälen med familjen. Med i bagaget fanns längdskidorna som vilat sedan vasaloppet 2008. (Bortsett från en liten sväng i Kallinge…) Minus 25 grader i början på veckan gjorde att längdskidorna ficka vila till förmån för goda middagar och värmande tillbehör. På onsdagen var det dock -8 grader och acceptabelt även för en sydlänning. 15km på egen vallning kändes bra och självförtroendet steg. Inledde torsdagen med 5km innan frukust för… och där kom skavsåren. Nåväl, finns compeed som tur är. Fredagen kom och med den en brännande träningsverk i höftböjarna. Självförtroendet sjönk igen. Vilodag, bortsett från en hel dag utför med barnen som vanligt. Lördag, måste ut lite till, blev 5km vid lunch. Tungt. Avslutade dagen med att lämna barnen vid stugan och hann med 4 svarta och 4 röda backar inom en timmes åkning… undrar om mjölksyreträning är bra så här nära ett vasalopp? Söndag och vilodag… eller inte. Blev ett antal åk med barnen och vänner innan inlämning av hyrd utrustning, ombyte och ombasering till Mora… i ymnigt snöväder. Åkte vasaloppsvägen och led med alla åkare jag såg längs vägen. Visste att Sofia S, Jonas P mfl fanns i spåret. Två och en halv timme i köer till Mora, två fastkörningar, inackordering hos svågerns fars gode vän Kjell och vinkade av familjen som fortsatte till Norrköping.

Hämtning av nummerlapp med svågern Markus och hans far Jan-Erik, medan Kjell tog hand om mina skidor för vallning. Kjell är erfaren vallare med många Vasalopp i ryggen och gjorde ett bra jobb förra året. Fullständigt förtroende. Vid nummerlappsuthämtningen kom nästa utmaning. Försvarsmaktsvasan var inte helt död… dvs tävlingen fanns kvar och mitt chipp var programmerat för att börja ticka 0700 och jag skulle starta i grupp 2. Markus hade öppet spår och kunde starta när han ville mellan 0700-0800. Vi som hade tänkt starta ca 0730 ihop. Två val; antingen låta 30 min åktid gå åt i startfållan eller få in Markus i FM-vasan startgupp 2. På kvällen nästa bakslag. Jan-Erik hade feber och halsont och tvingades inse att han inte kunde köra sitt 20:e vasalopp. Livet är grymt i influensatider.

Måndag 0345. Purrning, Kjells obligatoriska grötfrukust och buss till sälen. 0630 på väg till startfålla 2 i Sälen med min för tillfället civilanställda medarbetare och analytiker Markus… och så var vi på plats långt fram i startfället… båda två. 3 minuter till start och skidorna skall på. Vänster och höger… nej den ville inte. 30 sekunder före startskottet hade vi fått bort isen i bindningen och skidan satt fast. 0700 och Pang! Starten gick och vi stakade iväg med leende ansikten. Dvs tills vi kom till första lilla backen innan man passerar vägen. NOLL FÄSTE!! Båda två! 2 cm nysnö och bara -2 grader gjorde Kjells alla lager med blå och lila fäste fel.
Fram till långa stigningen och vi insåg att vi inte hade en chans mot gravitationen i diagonalstil. Ut till höger och förenar oss med övriga i gåsmarsch medan andra hurtigt svischar förbi till vänster. Svetten rann och Markus försvann i virrvarret. 87km skylten passerades och modet steg. Snart fäster det när det blir kallare och snöandet avtar. Utför… frångliden. Släpper i backkrönen. Äntligen Smågan och sportdryck. Bestämmer mig för att ge skidorna chansen till Mångsbodarna. Väntar på Markus i 10 minuter. Vet inte om han är före eller efter. Stakar vidare. Försöker hålla jämnt med andra som har försavarsmaktsvasan på nummerlappen. Pulsen stiger oroväckande, men jag kan ju inte låta alla åka förbi mig.

Mångsbodarna, blåbärsoppa och bulle. Tar fram mitt hemliga vapen som Kjell ratat och skakat på huvudet åt. Röd fästvalla i sprayflaska inköpt i mässtältet om det skulle behövas… och det gjorde det nu. Två lager på avtorkade skidor, härda ett par minuter, på med skidorna och iväg. Tvärstopp… stakar på… hugg. Men rackarns vilket fäste uppför. Luta bakåt nerför och vid stakning. Blev bättre efter ett par km och nu var det riktigt behagligt att diagonala. Långt stopp med blåbärssoppa och bulle i Risberg och iväg igen. Temperaturen sjunker, fästet försvinner. Hm… vad sa försäljaren, håller ca 2 mil… kanske åkt av vallan redan. Stakar på och ser fler och fler glida ifrån mig i de flacka utförsbackarna. Får staka nerför… saxa uppför… 45km och ryggen börjar kännas som om någon har använt den som slagsäck.

Evertsberg äntligen. Nu skall det sprejas på mer valla! Av med skidorna… blankis på mitten och under bor mina två lager ”rödsprej”. Fram med sikeln och snart har jag klibbig rödvalla överallt. På glidytan, i bindningen, vantarna, pjäxorna… till och med i blåbärssoppan. På med Kjells påpropsade rödlila Tokovalla som inte fryser. Äntligen. Fäste och inga ”hugg”, och efter ett par km inget fäste igen, men bra isglid på mitten. Skit samma, nu går det utför.

Min stora skräck inför årets Vasa var minnena från de farligt snabba utförslöporna i isspår och 2 cm skare från förra året. Nu skulle jag ta det lugnt och ta mig ner behärskat och fint utan att slå mig sönder och samman. Hade ju tränat utförsåkning en hel vecka… Kändes bra i första backarna och själförtroendet steg. Skönt att slippa staka och nästan riktigt kul. Björnängsbacken innan viadukten närmade sig plötsligt. Höll nybörjarspåret näst längst till höger. Farten var hög och där framme såg jag den tvära högersvängen. 100% koncentration och dubbelkollar att jag inte har någon bakom mig i mitt spår ifall jag skulle gå omkull. Bara nu spåren håller hela vägen igenom och där försvann vänsterspåret. Håller balansen i högerspåret som även det försvinner. Jag är fri och fortsätter som Bambi på is i omvänd V-stil. Får kontakt med ett vänsterspår, vänsterskidan i… sedan mycket luft under kroppen, snö i munnen och skidorna i luften. Hinner precis öppna ögonen för att se, höra och känna två bakomvarande åkare braka rakt in i mig. Skidor, stavar, ben och armar överallt. ”Gick det bra, är någon skadad?” Vi kommer ur spår snabbt och konstaterar att allt är helt, inklusive kropparna. Med blodig fläskläpp och lätt groggy står jag och ser ett antal åkare upprepa vad jag just lyckats med. (De riktigt stora blåmärkena upptäckte jag först två dagar senare…). Jag hade överlevt även i år, och nu var värsta utförslöpan avklarad. Oxberg nästa, uppförsbackarna till trotts.

Blåbärssoppa och bulle. Slut på vallaamatörerens afton och in med skidorna till vallaservice. En munter funktionär skrapade rent skidorna från is och röd gegga. Äntligen skulle jag få fäste igen. Passerade ”halvmaran” och kände att jag snart skulle vara hemma. (Andra förstod inte förtjusningen med ”bara en halvmara kvar”). Vallaservice hade gjort vad de kunde. Jag var trött, tröttare än trött i hela kroppen. Hade nästan inte åkt om någon åkare sedan Mångsbodarna. Passerad av tusentals. Gav fullständigt tusan i vad klockan skulle visa i mål, bara jag kom i mål. Ett par backar upp mot Hökberg och skidorna släpper hela tiden, blåbärssoppa och kaffe hägrar och väl i Hökberg dricker jag mitt livs godaste blåbärsoppa.

Nu fick det vara nog med bakhala skidor. Fram med sprejflaskan igen och på med ett lager rött gegg. Själv är tydligen bäste dräng ändå. På med skidorna, full fart framåt och… fullständigt tvärstopp. ”Du mås´t ha fått nå skit under ski!” hörs det från en munter publiksupporter vid spårkanten. ”Jotack, men nu får skitet sitta kvar. Jag skall hem”. Bara att trycka på, det lossnar nog. Fäste hade jag i alla fall. Huggen minskade något efter ett par km, men i en svag utförslöpa nöp det till oväntat lömskt och jag fann mig med båda öronen i snön. Svalkade skönt i alla fall. Stakade mig vidare i utförslöporna mot Eldris medan rundlätta farbröder och äldre damer galant gled förbi mig på vänstersidan, lätt petande med stavarna i snön.

Eldris, vätska och bulle. Bara futtiga 9km kvar. Inte lönt att göra något mer med skidorna. Slängde ett öga på den stora klockan och räknade ut att jag bara hade 40 minuter på mig att klara 9 timmarsgränsen. Skulle jag orka köra på? Gjorde ett tappert försök ett par km, men kroppen skrek åt mig att låta bli. Och jag lydde lydigt. Nu gällde det en värdig målgång, staktag för staktag, inte sätta sig vid spårkanten och gråta… för framtidens segrar var det visst.

Mora stadion, sista bron, sista kurvan ut på målrakan. Målet i sikte, struntade i vad ryggen tyckte om att spurta och tog djupa stagtak… det var inte lårens framsidor beredda på och krampen infann sig direkt. Upp igen och nytt tag. Kjell och Jan-Erik hejade på från läktaren och jag pressade fram ett äkta leende när jag passerade mållinje. Klockan visade 1505, missade med 5 minuter… eller… sluttid 8:05!! Insåg att min dimmiga hjärna räknat fel på en timme i Hökberg, åt rätt håll!! Jag klarade 9 timmar med marginal och plötsligt kändes kroppen mycket bättre.

Kjell tog hand om mina skidor, skakade på huvudet när han såg vad jag ställt till med och skyllde allt på min dåliga teknik och röda skitvalla. 55 minuter senare kom även Markus i mål på 8:59:10. Lycklig med ett rejält nytt personligt rekord. ”Äntligen är det ljust ute när jag passerat mållinjen” var kommentaren.

Middag, vin och singelmalt för smärtlindring och återhämtning hjälpte kroppen att ovaggad stupa i bingen 2100. Dagen efter upp tidigt, tåg från Mora till Arlanda, flyg till Turku i Finland och tillbaks till verkligheten igen. Men stoltheten över prestationen sitter i ett par dagar och nummerlappen fick åka med i bagaget.

Om det blir fler sådana här Vasalopp? Aldrig mer! Aldrig mer kommer jag att åka 9 mil med endast 8 mil rullskidor och 4 mil på snö bakom mig. Aldrig mer kommer jag åka utan att ha lärt mig valla skidorna. Så här trött och sliten har jag aldrig varit i hela kroppen samtidigt. Men min nyfunna hatkärlek till denna norrländska idrottsgren gör förmodligen att jag lär mig valla och kör lite mer rullskidor framöver. Det är således inte helt otroligt att jag syns i ett vasalopp även i framtiden. Men nu ser jag fram mot att ställa undan alla pinnar och rullskidor för att dra igång löpträningen inför Hamburg Marathon som går av stapeln om 56 dagar.

Idag har jag dock njutit av att sitta insvept i filtar, ätandes en stor god frukost tittandes på det riktiga Vasaloppet med datorn bredvid mig för att följa J-O, mfl fantastiska insatser. Sällan har jag njutit så av att sitta framför TV:n…