Då var det dax igen för årets sista Mara. Kände att laddningen med Lidingö och ett långpass efter det gav mersmak. Målet på sub 3:30 kändes inom räckhåll. Lite småsnuvig och resten av familjen sjuka i feber under veckan gjorde mig dock lite skeptisk till om jag skulle kunna hålla mig frisk och nå det målet. En riktigt lugn vecka med esperitox kanske skulle göra susen…
Väl på plats i Växjö i perfekt höstväder bestämde jag mig dock för att göra ett försök att gå under 3.30. Planen var att gå ut i 4:50 tempo för att få lite “undertid” till sista milen. Vis av lärdom från förra året då distansmätaren till pulsklockan inte fungerat hade jag kalibrerat och testat av den ett antal gånger dagen innan. En sista check upp till startlinje… stendöd… måste vara någonting med just Växjö som skrämmer slag på den.
Som tur var fans Jonas P vid min sida med sin Garmin GPS. Kom fram till att vi hade ungefär samma målsättningar och provade att gå ut i samma tempo. Körde sida vid sida i 4:50 tempo de första 25 km. Mycket trevligt sällskap och underbart väder gjorde resan behaglig. Låg lite högt i puls men kände att målet låg inom räckhåll. 21,1 passerades på 1:43, allt enligt plan.
Efter ca 25 km blev jag omsprungen av en jacka tillhörande försvarsmakten. En kollega, kul! Ropade att flottan var honom i hälarna och fick till svar att luftvärnet låg före… Han saktade in och vi började att samtala om lite av varje. Han misstänkte att vi jagade 3:30 och sa att han själv satsade på att gå under. Aha… försöker du också slå personligt rekord? undrade jag, men kom direkt därefter på vad det hade stått på jacken under försvarsmakten, Team Endurance. “Nej, mitt pers är 2:49, tänkte bara jogga ner lite efter Grekland…” Visade sig att jag nu sprang bredvid Mattias Bramstång som tre veckor tidigare gjort sitt andra Spartathlon på under 31 timmar. En skamsen ödmjukhet infann sig i min kropp. Frågade då hur “Supervitargon” hade fungerat varvid en mycket förvånad Mattias undrade hur i h-e jag kände till det! Kände jag möjligtvis Thomas Gustavsson? Berättade om vår Vitargokväll på klubben och han bekräftade att den nya drycken fungerade över förväntan.
Började nu bli riktigt stum i benen och tvekade på att nå mitt mål, men Mattias var vid min sida och hade gett sig tusan på att jag skulle nå målet… kan man ha en bättre coach bredvid sig vid ett sådant tillfälle? Förmodligen inte… idel positiva kommentarer och tips fick mig att ånga vidare. Jonas släppte men jag bestämde mig för att inte ge upp. Vid 30 km låg pulsen på över 170. (Brukar aldrig släppa upp den över 164 innan de sista 5 km). Men med Mattias vid sidan vågade jag inte klaga… vad hade jag att klaga över? Lite stelhet i benen? “Tänk positivt! Snart i mål, bara lite kvar. Det ser bra ut och du är lått i steget ser jag. Fokusera på nästa km skyllt. Drick dubbel dos vätska. Lyft blicken. Det skall kännas i benen, det är bara positivt…” Coachningen fortsatte och jag hade nästan tappat talförmågan av trötthet, trotts alla frågor jag ville ställa till honom. Kände att det nu började bli riktigt jobbigt, men vem är jag som skall klaga för en flerfaldig Spartathlonlöpare… “Vi kör till 35, så räknar vi lite där och ser hur vi ligger till”, föreslog Mattias. Efter passage och lite räkning fick jag beskedet att håller vi bara 5 minuters tempo in i mål nu så klarar jag det. Sista kilometrarna hade gått på ca 5:10. Här var det stopp för min del. Meddelade att jag inte vågade öka tempot då framsidan av låren indikerade början på krampkänning. Riktade in mig på under 3:35 och nytt personbästa istället. Mattias ville in under 3:30 och önskade mig lycka till, ge inte upp, bit ihop och stå på. Därefter försvann han i fjärran. (Visade sig att han gick imål på 3:24, dvs ökade till 4 min tempo sista 7 km…) Själv blev jag kvar med 175 i puls, lätt tunnelseende och krampkänning, men fast besluten att inte ge upp 3:35. Blev kanske min tyngsta avslutning på en mara någonsin, gick vid de tre sista vätskestationerna samtidigt som jag pressade benen till 5:30 tempo och plockade några ryggar sista kilometrarna.
3:33:24 blev sluttiden. Nytt personbästa med drygt 2 minuter. Lite besviken över att återigen ha missat 3:30 målet, men det är bara att inse att för lite träning och lätt “överpronation i hjärnan” var anledningen.
Slutsatsen är i alla fall att jag är mycket nöjd med loppet. Väl organiserat, trevliga löpare runtomkring och perfekt väder (om än lite kallt i vinden). Stort tack till Jonas för trevligt sällskap och farthållning och till Mattias (om han skulle läsa detta) för att han försökte coacha och bogsera en sjöman imål.

Stort grattis till övriga teamare som gjorde riktigt fina resultat, personbästa och debuter!

Nytt försök på 3:30 blir i Hamburg 26 april 2009. (Tänk om man kunde få ta med sig Mattias dit…)