Uppvärmningen, 3 varv på 400m-ovalen i 5:35/km i snitt var kanske lite snabbt men jag hade faktiskt värmt lite på egen hand eftersom jag vet att jag är en slow starter. 2,5km långsam jogg till pendeltåget utgjorde grunden för dagens framgångar.

Vi körde tre set, där ett set bestod av kort backe + nerjogg + löpstyrkeövningar + (lång backe + nerjogg x 3) om jag inte missminner mig. Det tog inte så lång tid, men det tog vill jag lova.

På väg tillbaka till 400m-banan var vi rätt nöjda och åtminstone jag tänkte inte köra den avslutande övningen, Confidence boostern. Frivilligt springa 400m i full fart?? Med så här trötta ben?

Ja hur det nu kom sig så blev det av ändå, jag tippade på förhand att det skulle ta 2:10 ungefär. Det är vad de långsammaste av mina 400m-intervaller går när jag börjar bli trött.

När jag hörde att hon räknade 1:4-nånting vart jag ställd.

400m gick på 1.48 och hade jag inte haft Garmin som dubbelkoll hade jag nog inte trott det. Jag visste inte ens att jag kunde hålla så hög fart, och hade jag inte haft Garmin som dubbelkoll hade jag inte trott det eller trott att jag hörde fel.

Men en sak begriper jag inte. Efter ungefär 150m når jag högsta pulsen som klockan mätte upp (184pbm), då går det som långsammast dessutom (4:58/km). Efter det accelererar jag, sakta men säkert nästan hela vägen i mål, avslutar faktiskt i 4:10-tempo, men pulsen faller?!?

Jag begriper inte. Iofs mätte de på Bosön att jag når VO2max vid 176 (det nådde jag efter knappt 140m) och under nästan 200m låg pulsen över det. Det ska väl tilläggas att jag i princip inte kunde andas normalt, prata eller stå på flera minuter efteråt. Kristina konstaterade, flera minuter efteråt, att jag var lite blå om läpparna.

Det var nog det jävligaste (roligt!!) jag varit med om. Att jag kunde springa så fort!??