Inledde med 15km mjuk, sugande grusväg ute på järva, sen när jag väl kom upp på asfalten fick jag motvind upp för kronåsen – och vilken motvind sen! Då undrade jag lite varför jag valde
att springa åt just det hållet, men i övrigt gick det kanonbra.

Sprang
utan att veta exakt vart jag var eller vart jag skulle, Akalla hittar jag inte
i, men jag hade lite tur ändå och hittade. Precis när jag höll på att deppa ihop
för att jag inte visste vart jag var, jag hade siktat in mig på ett gatunamn jag
kände igen, så fick jag syn på skylten “Microsoft” på en av byggnaderna. Då
visste jag exakt vart jag var och vart jag skulle! Så jäkla glad jag blev. Mitt
lite unika lokalsinne fungerar så att jag inte känner igen mig om jag går på en
gata och kommer från andra hållet jämfört med det håll jag brukar gå. Det är
dessutom så att jag inte kan läsa kartor, varken appar eller i
gps-navigationsprogram (om det inte är som de Garmin har i vissa av sina
navigatörer, där de visar en 3-dimensionell vy också som visar hur det ser ut
där man är). Det är inte så att jag inte vet hur man gör, utan den
2-dimensionella kartbilden översätts aldrig till 3d-verklighet hos mig.
Kartblindhet, om det nu finns ett sådant namn, vore en bra term.
Kartlexi?

Nå jag blir aldrig orienterare har jag insett, men jag utmanar
mina svagheter så ofta jag orkar och får chansen. Jag klarar mycket mer nu än
för fyra fem år sen, och enorma mängder mer än för tio år sedan. Det går inte
ens att jämföra.