Idag är det, som tur är, vilodag. Har nog sovit med öppen mun för jag är helt uttorkad i halsen. Hoppas det försvinner snabbt, jag känner mig som ett flugpapper i halsen när jag sväljer: allting klibbar och fastnar. Nu är träningsvärken på nedåtgående i alla fall, så nu känner jag att t ex triceps och lite andra förbisedda muskler också är stela och ömma. De märks nu som först när bröstmusklerna börjat lugna ner sig. Älsklingen flinar förtjust, han vet att det är hans fel att jag sliter så hårt på gymmet. Min stora tröst är att han är lika öm på samma ställen 🙂

Häromdagen köpte vi en ny kattborste som emottogs med blandade känslor och fröknarna. Först visste de inte riktigt vad det var eller vad det skulle vara bra för. Men det listade de ut snabbt. Så nu kommer de oftast uttrampandes i hallen båda två när jag ska borsta håret, deras lilla söta borste ligger bredvid min. Vem kan motstå ett par bedjade kattögon? Inte jag i alla fall, så nu ingår det i morgonrutinen att borsta inte bara mitt eget hårt utan även ge katterna en omgång.

Jag är också glad för att jag tog mig tid att investera i fler par skor. Jag har nämligen upptäckt att de blå skönheterna passar utmärkt för snabb löpning medan mina gamla faktiskt är skovalet vid långpass. Av någon anledning känns de blå lättare och snabbare än de gamla, och ska jag springa fort och kort är det klart att jag vill ha lätt och snabbt. Ska jag springa långt och länge söker jag egenskaper som mina gamla skor har, nämligen lite bättre dämpning (tyngre) och bredare med plats för fötterna att svullna upp. Att ett par skor kunde göra sån skillnad visste jag inte.

Jag visste inte heller att ett par inlägg kunde kännas så nödvändigt vid en typ av löpning men inte vid en annan. Ska jag springa intervall, eller något annat som tar under två timmar, behöver jag inga inlägg. Då klarar jag mig så bra ändå. Längre pass än så däremot känns det som att foten vill ha lite stöd i tillvaron ändå, och då passar inläggen fint.

För första gången på nästan tjugo år har jag ätit stekt panerad torsk. Jag har nämligen idogt vägrat att köpa torsk så länge fiskerinäringen fuskar som den gör och märker om östersjötorsk som ishavstorsk. Men nu finns det odlad torsk från Norge. Jag vägrar fortfarande att köpa viltfångat och jag handlar fisk efter den s.k. röda listan

Nu är odlad torsk så dyrt att det inte kommer att bli vardagsmat direkt, snarare något jag handlar för att lyxa till det någon gång ibland. Men det var gott att känna smaken av torsk igen efter så lång tid, och kunna göra det med tämligen – men inte helt – rent samvete. Fiskodlingarna har ju en del att jobba på när det gäller miljöpåverkan fortfarande.

Jag vill att mina barnbarn också ska få smaka torsk, men som det ser ut nu och så som fiskerinäringen sköter fiskbestånden lär inte det inträffa såvida inte norrmännen lyckas bevara bestånden på sin kant, i fjordar och odlingar för i Östersjön är allt liv dömt att utrotas av trålare som dammsuger internationellt vatten på allt liv.

En så munter avslutning på veckan, eller hur?