Stackars älsklingen höll på att få öronen sönderpratade i morse. Men han bara log och undrade om jag var löpsugen. Jag pratade löpning så han nästan borde fått skavsår i öronen.

Ja, jag är sugen. Men kan man bli annat, när man vet att man har en massa härlig löpning framför sig? Jag vet också att jag sprungit 5 mil på 3 dagar och ska springa 6 mil på 2 dagar imorgon så jag vilar. Suger på karamellen lite. Det kommer mera 🙂

Det där med att springa på känsla är verkligen inte lätt, men det var det å andra sidan ingen som påstod heller. Jag har försökt komma på hur jag gjorde, när jag sprang Stockholm Marathon 2010 och satte ett sånt personbästa att jag häpnade själv. Det var nämligen första gången jag lyckades med det konststycket – av misstag!

Så här skrev jag dagen före:
“Taktik: Hitta det högsta bekväma tempot för stunden och ha ett roligt lopp!
Mål: Ha kul! ”

Jag hade kul också, vad jag minns. När jag tittar tillbaka i vad jag skrivit om loppet är det fragmentariskt, rörigt och i avsaknad av röd tråd. Gissningsvis har jag bara kastat ner det jag minns i den ordning jag kom ihåg det. Jag minns att det jag inte skrev var att jag var synnerligen osäker på dagsformen och inte övertygad om att vaderna skulle bära, de var rätt trötta. Men hade jag skrivit det hade jag satt ord på det, jag hade realiserat det på ett sätt jag inte ville. Syns inte, finns inte. Jag ville ha ett roligt lopp, ett lopp att minnas och sannerligen fick jag inte det..!

Men hur gjorde jag? Efter loppet jagade jag den där känslan, jag kunde inte sätta fingret på den men jag ville hitta den igen. Jag fortsatte träna och gneta med det tog så vitt jag kan minnas till Göteborgsvarvet 2011 innan jag slog till igen och hittade känslan. Jag kan notera att jag skrev så här innan jag sett pulskurvan eller mellantiderna:

“Kan man vara annat än nöjd när man kapar 5 minuter på personbästa, utan att ta i? Lite fick jag ta i i sista backen, men då är det typ 400 meter till mål, så det räknas inte. I övrigt höll jag mig till vad jag uppfattade som komforttempo, det kändes så iaf.”

Jag ändrar mig i bloggen senare, när jag ser siffrorna och tycker det var för hårt tempo. Men faktum är att jag både medan jag sprang och efter loppet hela tiden kände det som att jag hade breda marginaler och mycket mer att ge.

Fortfarande kunde jag inte riktigt definiera vad jag sökte, vad jag ville uppnå. Jag visste bara att när jag hittar det blir det bra.

Jag gör det mentala misstaget på Vårruset att tycka att det gick för fort (km-tiderna skrevs med en femma först…). Med det tänket blir man aldrig snabbare. Herregud, jag till och med skrev själv att “jag ser på pulskurvan att det inte var en maxning” och att jag hade kul.

Men jag tror jag vet vad jag är ute och far efter nu, jag tror jag listat ut hur det ska kännas för att det ska bli så. Det har tagit mig flera år av laborerande, testande och idogt tränande för att komma fram till de slutsatser jag nu börjar dra.

Den kanske viktigaste upptäckten för min del är nog att jag måste börja lita på kroppen, lita på mig själv. Lita på att träningen fungerar. Annars spänner jag mig och löpningen bli oharmonisk och energikrävande.

Det är nog därför som “känslan”, detta vaga begrepp, fungerar så bra för mig nu äntligen efter åtminstone tre års jakt. Jag slutade jaga.

Jag vet att jag är lite småtjatig nu, men tänk dig själv om du letat efter något och knappt haft ord att fästa på det du söker. Du har haft detta något ett tag och vill ha tillbaka det igen men du vet inte riktigt hur du fick fatt i det till att börja med. Du fortsätter leta, genom långa långpass på löpband. 4-5 timmars-sessioner som ibland är lika glädjelösa som färgen en sjukhusvägg. Genom pliktpass och mördande intervaller. Plötsligt hittar du det, eller något som kan vara det. Du är så nära att du nästan kan känna smaken av sportdryck igen och känna lukten av liniment, svett och solvarma löpare.

Innan trodde jag att jag lyssnade till kroppens signaler, men det gjorde jag inte alls det. Jag misstänker att jag blandade ihop min vilja, mina önskningar och mina förutfattade meningar med var kroppen faktiskt orkade, ville och klarade av.

Helt säker kan jag förstås inte vara, men det känns logiskt i mitt fall. Det skulle vara så typiskt mig på något vis.

Nu är jag så nybakad och ovan vid det här konceptet att jag inte kan säga att det fungerar på tävling, för det har jag ingen aning om. Men på träning kan jag gå ed på att det är den bästa metoden för mig.

Jag kommer inte att slå rekord på alla pass nu bara för det. Inte heller kommer jag att bli en ny Radcliffe. Däremot kommer andelen lyckade pass att öka markant och jag blir en gladare löpare som ser fram emot nästa pass istället för att sucka över det.

Är det fel så tänker jag fortsätta göra fel.