Trevligt att göra en Funbeat-bekantskap på gårdagens runda, när Petri var på ön för en jobbintervju. Vid lunchtid dök han upp utanför min dörr och vi gav oss ut. Morgonens blå himmel hade vid det laget hunnit bli mörkgrå, vinden piskade i ganska bra och ett tag snöade det till och med.

Propaganda-rundan jag tänkt mig, utmed klintkanten med en vackert glittrande Östersjö nedanför, sket sig således. Vi styrde in i skogen i stället. Att springa med sällskap är verkligen en trevlig omväxling, men baksidan är att man glömmer att fundera över vägvalen ibland och plötsligt befann vi oss på en gammal militärväg jag aldrig sprungit på tidigare. Vart är vi på väg, som en viss programledare brukar säga?

Petri fick testa sina nya skor på lite annat underlag än jag tänkt när vi plötsligt fann oss pulsande genom blötsnön på en åker, på jakt efter Toftavägen för att lyckas ta oss hem igen. Utan att vända tillbaka, förstås, för det vore ju att erkänna nederlag.

50 minuter pratlöpning var nog precis vad jag behövde. Känningen i högerbenet låg där och lurade men vållade inga problem. Förhoppningsvis klingar det av utan några radikala insatser (som vila, gudförbjude…).