Tunt i toppen i dag – det såg ut att vara upplagt för kamp mellan mig och Olof. Olof hade lite problem med ett stramande lår och borde därmed vara klart möjlig att ha bakom sig i mål.

Så gick tankarna inför startskottet. Sen är det ju den där detaljen att man måste genomföra planen efter att skottet (som i dag bestod av två träpinnar som slogs ihop – mina associationer gick osökt till Monty Pythons kokosnötshästar) gått.

Öppningen var högst mänsklig, som det blir när Daniel, Henrik och Fred inte är med. Det märktes inte minst på att Pontus Björkdahl gick upp i topp efter 100 meter, med kommentaren “jag ville bara känna hur det kändes”. Jag och Olof låg stundtals sida vid sida, när inte någon av oss ville gå upp och dra. I rygg hördes ytterligare en uppsättning fötter som jag länge trodde tillhörde Pontus – så var det inte.

Olof sprang en smula ryckigt, med korta attacker följt av mer beskedliga avsnitt. Jag såg till att följa rycken och gjorde själv några halvhjärtade försök att hänga av sällskapet när Olof lade sig på bromsen. När vi varvade för sista varvet låg vi dock fortfarande sida vid sida med vår mystiske följeslagare några steg bakom. Publiken avslöjade identiteten: “Heja Tommy”.

Jaså, minsann. Den gode herr Öman vill vara med och leka?

Min plan och förhoppning var att dra upp tempot lite på slutvarvet och förhoppningsvis tappa Olof på vägen. Olofs plan var att dra upp tempot lite på slutvarvet och tappa mig på vägen. Hans plan höll.

Ganska exakt vid 2-kilometersstarten tjongade Olof in en märkbart högre växel och fick en liten lucka. Mina ben hade tydligen ingen lust att öka arbetsinsatsen, eller så var det skallen som inte riktigt ställde upp på att stå ut med den smärta som en ordentlig tvekamp skulle inneburit. Luckan blev inte enorm men det var ganska snart uppenbart att endast ett benbrott skulle kunna kasta om ordningen i mål.

Bakom mig släppte Tommy från ryggen men han kämpade sig tappert med i matchen och fanns med i närområdet ända in på sluttampen.

Min klocka stannade på 21:48, vilket är betydligt snabbare än i fjol – men det beror nog enbart på att förra årets lopp gick i en halv decimeter nysnö och kraftig kyla.

Varken jag eller Olof gjorde väl några insatser som går till historien utan dagens hedersmedalj ska tillfalla Tommy som med en strålande kämpainsats visade att han kan bli att räkna med.

Dagens löprelaterade skada ådrog jag mig bisarrt nog under fikat när jag bet mig i tungan så att tårarna rann till i ögonvrån. Sture tyckte det var det roligaste som hände under hela förmiddagen och skrattade rått och hjärtlöst. Skadeglädje är sannerligen den renaste formen av glädje…