Året börjar bra: första tävlingen och jag snittar under 36-fart (dvs 3:35/km) över 8 km under vinterförhållanden. Det kanske kan vara dags att damma av sub-36-målet, bara ett par månader efter att jag skrivit av det som för sent för gubbakroppen?

På det hela var det en av de roligaste vintercuptävlingarna någonsin. Med Stålis i exil på Kap Verde axlade Fred favoritskapet, även om han inte är tillbaka i normalform efter skadeuppehållet. Henrik kändes som en logisk tvåa och sedan var det öppet mellan mig, Olof och Lill-Daniel.

Som utlovat öppnade Fred lugnt vilket innebar att vi var fem man i klunga på hela första varvet. Lugnt för Fred är kanske inte riktigt vad jag skulle karaktärisera som lugnt för egen del, men när man klungspringer går det ganska lätt att hålla ett tempo som på egen hand skulle kännas som ett självmordsförsök, så första varvet rullade undan på 8:54, vilket innebär 3:30-fart.

Hela startrakan höll vi oss samlade även på andra varvet, men det kändes att Fred och Henrik började dra lite i gummibandet. Olof hängde på och när vi kommit en bit in på andra varvets bortre raka hade tätduon inlett sin egen tvekamp, medan Olof en kort tid låg mitt i luckan och jag och Lill-Daniel släpade. Vid badet i bortre delen av rakan stod en liten publikklunga och någon ropade “häng på nu!”. Det var vad som krävdes och med en liten extraansträngning tog jag mig fram till Olof igen.

Vid sista passeringen var det således Olof med mig som ryggsäck, och med en lucka på kanske två meter hängde fortfarande unge Antonsson med farbröderna. Olofs karaktäristiska ryck lyste med sin frånvaro men efter ett tag tyckte jag att han började sacka lite så strax efter kurvan vid vägbommen klev jag om. Olof lät lite ansträngd, men det gjorde förstås jag också så det behöver ju inte betyda något. Vid det här laget började ansträngningen att smärta lite men jag kände mig pigg i skallen och hade en positiv känsla. Då kan man ta lite smärta på slutvarvet.

I höjd med skolan tyckte jag han började hänga lite men snart var han tillbaka på ryggen. Det kändes tämligen öppet vem som skulle dra det längsta strået, men till min lättnad märkte jag att spurtfantomen Antonsson släppt och låg minst 10 sekunder efter. Om jag och Olof bara fortsatte att trigga varandra att hålla farten uppe borde åtminstone junioren vara ute ur matchen.

Jag väntade på Olofs drag och vid badet kom det. Han klev upp för att rycka men jag kunde svara och höll honom bakom mig. Han slog av ganska snart och vi sjönk tillbaka i marschfarten. Jag försökte ändå att pressa på och fick någon meter eller två på sista kortsidan, men inte tillräckligt för att skaka av honom. Inför sista 90-graderskurvan slog jag av och vilade mig i 10-15 sekunder. Olof tänkte likadant och låg kvar bakom. Efter att ha tassat runt kurvan i halkan var det så dags att tjonga in slutväxeln.

All in.

Jag fick en lucka till Olof och tryckte på så mycket det gick de sista 250 metrarna. Vid böjen in mot upploppet kändes det som om han närmade sig lite men det fanns fortfarande lite kvar att slänga in – i helvete att jag tänkte släppa detta.

En sekund är inte mycket, men det räcker. 28:36 respektive 28:37. Antonsson tappade rejält på slutet och målade en halvminut efter mig. I täten vann Fred till sist, 1:03 före mig, men Henrik stressade honom in i det sista och var bara 8 sekunder efter.