Den som aldrig känt musklerna värka av utmattning vet inte vad jag yrar om när jag säger “gud vad skönt att ha ont på rätt sätt”. Antagligen framstår jag som en vrickad individ som springer sista halvtimman med ben som är helt ovana vid långpass och därmed skriker av trötthet, och jag ler lyckligt. Benen gör ont på rätt sätt. De är trötta och ömma av att jag sprungit mig trött, inte för att någonting är skadat. Det är inte alls samma smärta.

Smärtan finns i så många olika nyanser och den kan berätta ganska mycket om vem man är. Smärtan som borrar sig genom kroppen när man får bindvävsmassage är av en typ. Man svettas, skakar och blir utmattad av den. Men den går att kontrollera, trycka ner. Man vet att det tar slut snabbt även om minutrarna känns som timmar. Smärtan som molar och rullar fram genom kroppen när man börjar bli trött på allvar är av en helt annan typ. Den låter sig inte ignoreras, den är högljudd och skrikig och kräver uppmärksamhet man inte vill ge den. Människor med starkt psyke stänger ute den här smärtan vare sig den vill det eller ej.

Tandvärk är ännu mer intensiv på sitt sätt, omöjlig att ignorera eller stänga ute ens av starka psyken. Föda barn är också smärtsamt men man vet att det inte kommer att vara för evigt, så man härdar ut. Alla smärtorna är olika, men de flesta har en sak gemesamt: Du känner vilka du kan ignorera och vilka du måste respektera. De akuta, skarpa huggen från en nyuppslagen skada är en sorts smärta man inte bör ignorera, medan den molande tröga smärtan från utmattade muskler går alldeles utmärkt att strunta i. Eller, försöka ett tag går ju. Till sist blir även den smärtan outhärdlig och omöjlig att strunta i.

Det är också få smärtor som är så efterlängtade som just trötthetssmärtan. Möjligen kan träningsvärk vara mer efterlängtad emellanåt. Mitt bråkiga knä har strulat med jämna mellanrum och orsakat mig både obehag och smärta, så jag log brett när baksida lår och vader hotade att knyta sig och krampa i ren protest mot den sista halvtimmans löpning. Det var ett tag sen jag sprang 3 timmar. I två och en halv timma lekte livet och det gick lätt och fint, sen fick jag väl soppatorsk eller något för jag blev trött.

Till saken hör att jag helt glömde gel, sportdryck och slika produkter så det kan ha med saken att göra. Det, och det faktum att jag provåt köttsoppan till lunch men jag näringsberäknade den inte förrän nu: 1 full tallrik 150kcal. Säg inget. Jag vet hur dumt det är att träna på så lite energi.

Så i efterhand är jag inte förvånad över att det kändes som att sista halvtimman gick jättetungt. Det ska den göra om man gör på det viset. Nästa gång äter jag bättre innan och ser till att ta med mig en av alla geler som ligger och skräpar i köket. Jag tänker vara en duktig kicka och inte springa 3 timmar varje helg, utan alternera mellan kortare och längre långpass så fort jag vet säkert att knäet vill vara med och leka löpning igen.

Men ändå, så underbart det är att ha ont på rätt sätt.