Fem dygns festande på Sweden Rock kunde ju inte gå helt obemärkt förbi, antar jag. Även om det verkade så de fyra dagar som jag inledde med att springa där nere. Det gick helt enkelt obegripligt lätt och jag klämde till och med in lite kvalitetsmoment i form av 2k i (nästan) milfart i slutet av ett pass och 10*60/30 i fullt respektabel fart i går morse. För att inte tala om onsdagens tempolångpass med halvmaran strax under 1:30 i värmen, utan att ta i ett skit.

I dag kom kraschen och vrakdelarna ligger spridda utmed P18-spåret. Tydligen pallar 45-åriga gubbar bara öl, skräpmat och sömnbrist i fem dygn, sedan på det sjätte är batterierna tomma. Bra att lägga på minnet. 

Nu var det ju ambitiöst en liten bit över dumdristighetens gräns att köra kvalitet två dagar i rad under de förutsättningarna, men om man aldrig spänner bågen får man inte höra när strängen brister.

Jag tänkte mig 3*3 km med 500 m joggvila, marginellt långsammare än det ska gå på Stockholms stadion om en vecka. Det gick acceptabelt på första trean men efter joggen kom syran snabbt krypande när jag gasade på igen. Drygt 1 km in i andra trean kastade jag in handduken och lunkade resten av passet i 4:15-4:20-fart. Det var nog klokt.

Nu gäller det att våga ta det lite lugnt en vecka, och kanske till och med vila helt ett par av dagarna. Inte min paradgren, men om jag har tur kommer det mycket familjeaktiviteter emellan.

Att äta något mindre wokad älg den kommande veckan bli möjligen lättare.