Ölands kyrkstafett – för övrigt min första riktiga stafett som löpare – måste väl klassas som en framgång för det nykomponerade Lag Gotland/Kalmar även om vi inte nådde riktigt ända fram till segern. Högby fick en kamp men mot slutet hade marginalen växt sig för stor för att det skulle bli riktigt spännande.

Men nu går jag händelserna lite i förväg. Bakgrunden är alltså i korthet den att Fred Grönwall tidigare sprungit stafetten för Kalmar OK och efter flytten till Gotland föddes tanken på att slå våra påsar ihop för att bjuda “storlagen” Högby och Akele på lite dans. Fyra Kalmariter och sju gotlänningar (då räknar jag även Freds bror Joel till den kategorin, trots att han bor i Stockholm) blev det i den slutliga uppställningen, och så får jag inte glömma att nämna den åttonde gotlänningen: reserven Tommy Öhman, som gjorde en storartad insats som lugn klippa i logistiken när vi andra var stirriga som äggsjuka hönor.

Efter en regnig och allmänt eländig fredag hälsade tävlingsdagen oss med klarblå himmel och anständig temperatur, även om iskalla vindar från Kalmar sund skänkte start-/målplatsen i Färjestaden en smula arktisk atmosfär.

På parkeringen framför den poetiskt namngivna Köpstaden började vårt lag att samlas (minus vår avslutningsman som skulle sluta upp direkt vid sitt växlingsställe). Lagledar-Fred var en fröjd att skåda – laddad till tänderna for han fram och tillbaka och peppade, organiserade, styrde och ställde. För även om vårt lag bestod av 11 löpare är det ingen tvekan om vem som fått ihop allting.

Laddade var vi väl för övrigt lite till mans. Stirriga, pirriga och uppspelta som ett gäng 14-åringar som lyckats lura till sig ett föräldrafritt hus på midsommarafton.

Två sekunder efter att startfältet svept förbi oss kastade vi alla in oss i ett antal bilar och åkte efter – bland annat utrustade med en gastuta som eventuellt kan ha hörts till Gotland.

Daniel Johansson hade en tuff uppgift på sin första sträcka mot Högbys Gustav Milesson. 6 850 meter med vinden i ryggen men nästan konstant motlut. Milesson gick upp i täten direkt och grillade stackars Daniel skoningslöst. Flera gånger var han på väg att släppa mot den på papperet något starkare Milesson men det lilla övertaget Högby eventuellt hade i löpstyrka på denna sträcka kompenserades med ren jävla tjurskallighet. Daniel. Gav. Sig. Inte.

Vi andra åkte i förväg upp till växlingen där Joel Grönwall höll på att krypa ur skinnet av tävlingsladdning. När förstalöparna blev synliga bakom kurvan var det med Milesson i tät och Daniel strax efter men med 100 meter kvar plockade Daniel helt enkelt fram ett tjockare pannben och spurtade om för att bokstavligen välta in i växlingsforan. Fördel Gotland/Kalmar – med en hel sekund…

Freds stenhårda schema höll så här långt, vi hade till och med sju sekunder tillgodo tack vare Daniels hjälteinsats (3:20-fart i nästan 7 km uppförsbacke!) och om det hade satt tonen tänkte Joel sannerligen inte börja spela falskt. I likhet med de flesta av oss mötte han en löpare (Marcus Petersson) som rimligen skulle vara lite bättre men sådana petitesser struntade han högaktningsfullt i. Ut på andra etappen gick han således ut och drog inledningsvis. Marcus tog dock initiativet efter en stund och även Joel hamnade på grillen. Han kämpade tappert och växlade 17 sekunder efter Högby.

Tredje sträckan, från Glömminge till Högsrum, är stafettens längsta och därmed den sträcka där de flesta lag toppat med någon av sina vassaste löpare. Daniel Hejdström imponerade ju i onsdagens långa terräng-DM så nu var det upp till bevis, men Högby har ett par löpare av en kaliber som vi helt enkelt inte kan matcha. Efter att ha studsat i startfållan som en tjur på rodeo försvann Jonas Andersson raskt i fjärran och för Daniel handlade det om skademinimering. Det vill säga, häng på så gott det går och ge kommande sträckor så liten lucka som möjligt att jobba med.

Det syntes att det gjorde ont, men Daniel kämpade på bra. En snittfart på 3:22 på drygt 8 km imponerar men Andersson plockade trots det 10 sekunder per kilometer. Hårda bud.

Jag och vår femteman, Peter Larsson, körde nu i förväg för att hinna värma upp vid våra växlingsställen, och vi missade därför Olof på fjärde sträckan. Olof gjorde även han en stark insats mot tufft motstånd, men tappade ändå drygt 40 sekunder. När Peter gick ut på sin sträcka var luckan 2:19 och nu var planen/förhoppningen att vi skulle kunna hämta tillbaka lite av försprånget mot några av Högbys svagare kort.

Dessvärre visade det sig att de svaga korten var betydligt starkare än vi hade hoppats. Så här långt hade alla våra löpare levererat i stort sett enligt den hårt satta planen men Högby överträffade oss ändå. Sånt kan man inte göra så mycket mera åt än att lyfta på hatten för motståndaren.

Peter, som är en rätt färsk löpare, körde på friskt och avverkade sina 3,86 km på 13:20 (3:27-fart), men Högbys Simon Rohde utökade ändå med 9 sekunder. Själv stod jag och studsade i startfållan mitt emot kyrkan i Långlöt, med adrenalin osande ut genom öronen. Tack och lov inte värre än att jag klarade av att vara artig mot min motståndare, Pär Wanby. Pär var Högbys ålderman med sina 48 år och jag kände att det vore väl skräp om jag inte kunde plocka åtminstone några sekunder.

Klockan 11:42 fick Pär sin pinne och hans röda linne försvann i solskenet. Mina lagkompisar hade nu hunnit fram och de sade säkert en massa bra saker till mig, men vid det här laget var tunnelseendet och reptilhjärnan redan aktiverade så allt sådant gick mig helt förbi.

Enligt Freds ambitiösa plan skulle jag få min pinne klockan 11:43 blankt och hade så varit fallet hade vi haft en minut till Högby och visuell kontakt ute på raksträckorna. Nu hann klockan ticka iväg ytterligare 1:29 innan Peter stack till mig pinnen och pressen kändes både inspirerande och lite tungande.

En liten detalj som jag inte ägnat tillräcklig tanke var hur jag skulle hantera inledningen. Vid start är man alltid taggad och rusar lätt iväg över sin förmåga, men vid ett vanligt lopp är man omgiven av andra löpare som fungerar som referens. Här startade jag i ensamt majestät, och dessutom ännu mer uppjagad än vid ett “vanligt” lopp.

Resultatet blev tyvärr en öppning som jag fick betala dyrt. Första kilometern gick på 3:19 i ganska rejäl motvind, och då var första 500 troligen betydligt snabbare. Pulsen hann inte stiga i takt med ansträngningen och jag hamnade ganska snart i syraskuld. Andra kilometern höll sig fortfarande på rätt sida av min tänkta 3:30-fart (3:26) men benen var oroväckande stumma.

Etappen till Runsten gick i princip rakt fram över öppen åkermark med lite spridd bebyggelse och de friska vindarna hade inte mycket som stoppade. Tack och lov kom inte vinden riktigt rakt framifrån utan snett från höger, men bitvis tog det emot ordentligt.

De öppna fälten hade kunnat vara bra genom att bjuda på visuell kontakt med Högby men luckan hade tyvärr blivit lite för stor. Vid ett tillfälle på andra kilometern tror jag att jag såg det röda linnet vid horisonten men därefter var det jag mot klockan, vinden och mjölksyran.

Idiotöppningen och vinden krävde tillsammans sin tribut och när jag klockade tredje kilometern visade klockan 3:50. Nu var det riktigt tungt men alla i laget (och dit räknar jag även Tommy) gjorde fantastiska insatser även när de inte sprang. Titt som tätt hördes ropen och gashornet och det betydde mycket.

Reptilhjärnan spelade mig ett spratt när jag närmade mig 3-km-skylten och plötsligt fått för mig att distansen var 5,7 km. “Äntligen halvvägs, men hur fan ska jag orka det här?” hann jag tänka innan insikten kom att det faktiskt var en hel kilometer mindre. Skönt när man räknar fel åt det hållet…

Nu handlade det om att först överleva till 4 km och sedan slänga in allt jag hade kvar för att kunna öka på slutet. Vid 4 visade klockan att jag åtminstone lyckats hejda förfallet och höja farten, om än marginellt (3:42), men nu var jag på väg in i byn och fick syn på “mitt” kyrktorn. En vacker syn på precis alla sätt som tänkas kan. Nu gjorde det ont överallt men fan den som ger sig. Jag tror att jag lyckades pressa fram något som med lite vänligt överseende skulle kunna kallas för en spurt och äntligen kände jag Henrik Reinz greppa pinnjäveln.

Nöjd över att vara klar men mer blandad i känslorna kring den egna insatsen gällde det att hämta andan snabbt och komma iväg för att stötta Henrik.
16:42 på 4 690 meter ger ett snitt på 3:34 och med tanke på vinden var det kanske ganska ok (även om jag så sent som i onsdags lyckades springa 12 km med en snittfart på 3:41, så lite svagt känns det). Tyvärr hade även “min” Högby-löpare överträffat våra förväntningar och dragit ut försprånget med 15 sekunder. Skit, här skulle jag ju plocka, eller åtminstone hålla jämna steg. Det berodde sannerligen inte på någon bekvämlighet från min sida, men jag är lite sur på hur jag brände krutet i början. Med en 3:30-öppning hade jag haft betydligt större chans att hålla jämn fart hela vägen och då hade jag gjort mitt jobb.

Det gjorde däremot Henrik som på sin sträcka metodiskt plockade sekund för sekund på Ken Slättengren. Totalt 17 sekunder åt han nu in av luckan efter att ha avverkat sina 6 050 meter på på 22:06. 3:39-snittet är naturligtvis ett kvitto på det jag kände – vinden gjorde att farten blev lusigare än den annars skulle varit.

I Norra Möcklebo hade nu Fred ställt upp sig och frågan var väl närmast om han skulle ha något krut i bössan alls, efter att ha varit på högvarv en hel vecka. Vi behövde tack och lov inte oroa oss för vår lagledare. Med ett ansiktsuttryck som signalerade total smärta redan efter halva sträckan nötte han ner allt motstånd och tog vår första sträckseger sedan öppningssträckan (Henrik slog ju Högby men fick spö av Johan Heinz från Klubblösa IF – vilket inte betydde något eftersom de var åtskilliga minuter efter). Ytterligare 21 sekunder hade vi nu närmat oss, men med tre sträckor kvar började det bli uppenbart att bara ett benbrott kunde ta ifrån Högby segern.

Nästa etapp var nämligen en av de där lätt otacksamma där vår löpare, Andreas Hoberg, redan från start visste att han var slagen. Mot sig hade han nämligen Högbys stjärna, David Nilsson – en kille som snittade 3:25-fart när han knep sin tiondeplats i Stockholm marathon i fjol.

Det hindrade inte Andreas från att börja krympa luckan och pressa Nilsson till att tvingas ta i lite. Men trots en strålande insats ökade luckan till sist med 59 sekunder på sträckan och nu återstod bara två sträckar, varav en riktigt kort.

På näst sista etappen, den kortaste med endast 2 730 meter, hade Högbys Magnus Ohlsson hela 3:17 i marginal till vår Jimmy Wik. Målet var att vår starka avslutare skulle ha högst en minut att ta igen, det skulle inte vara omöjligt. Däremot var det naturligtvis helt omöjligt för Jimmy att ordna den saken, hur bra han än sprungit. Nu blev det ännu en andraplacering på sträckan, med 13 sekunder ytterligare att lägga till Högbys ledning.

Vid sista växlingen väntade vårt trumfkort, Johan Svensson, guldmedaljör på 800 meter vid senaste inomhus-SM, och silvermedaljör på “riktiga” SM i fjol. Hade det funnits någon tillstymmelse till kontakt med Högby vid sista växlingen hade det blivit åka av och nagelbitning för alla runtomkring. Nu var det ju tyvärr kört men det hindrade inte att Johan flög iväg som om det varit ett 100-meterslopp. Någon sa att han gjorde första kilometern på 2:40 – jag vet inte om det stämmer, men fort gick det.

Efter en solklar sträckseger med 16:50 på 5 260 meter (3:12 i snitt) hade Johan hämtat in 51 sekunder på Christofer Fogel, men det gjorde ju ingen skillnad. Skillnaden blev till sist 2:26, vilket trots allt inte är någon avgrund på 63 km. Trean, IK Sisu Nässjö, var sedan mer än 11 minuter efter oss.

Alla i laget gav verkligen allt och sammantaget var det en strålande insats. Att Högby var snäppet bättre denna dag var inget vi kunde göra något åt, men vi bjöd dem i alla fall tillräckligt motstånd för att hålla spänningen vid liv halva loppet.

Att jobba som lag hör inte till löparens vardag och kanske var det just därför det var så vansinnigt roligt. Jag får hoppas att jag platsar i nästa års lag och att vi då, allihop, kan höja oss ytterligare ett litet hack. Jag vet att jag kan det om jag bara lyckas disciplinera mig på första kilometern.