Sitter hemma i soffan och slappar. Känslan innan jag bestämmer mig är att jag verkligen inte skulle kunna få mig själv att gör dem. Känslan som krockar med frustrationen över att det är väl bara att göra dem så har jag det gjort. Det tar inte många minuter, det borde inte vara ett problem. Ändå så tar det emot och jag tvärvägrar. Det är bara att bita ihop. Och så började jag. Gjorde ett set. Fick mig själv att göra ett till. Och till sist hade jag lyckats få mig själv att göra sista setet också. Det pinsamma i hela historien är att det vi pratar om är… några ynka små armhävningar. Vad urlöjligt det känns så här efteråt… 😀