En lite provokativ och kanske även en smula förmäten rubrik med tanke på att det finns de som har haft det så mycket, mycket värre än vad
jag har haft det. Och ett jävla år känner jag att det var inte bara för mig,
utan även för världen i stort.

Jag har läst igenom min egen dagbok och försökt göra en
sammanfattning. Som blev lång. Det kan vara knepigt med det skrivna ordet och
mycket av det jag skriver kan säkert uppfattas som gnäll, anklagelser,
självömkan. Kan bara säga att min enda intention har varit att berätta min
sanning precis sådan som den är. Det och endast det. Om någon (mot förmodan får
jag nog säga) skulle känna sig utpekad så ber jag om ursäkt men återigen, jag vill
berätta precis hur jag har upplevt det som har hänt.

Detta är personligt,
självutlämnande, naket (inte bokstavligt) och ofriserat. Kanske i vissa fall
till och med dumärligt. Men jag tänker också att kanske, kanske kan det hjälpa
någon annan. Att se att man inte är ensam om vissa saker och att det mesta i
livet trots allt är föränderligt.

Så här
kommer mitt jävla år 2016. Håll i er.

Januari

Ord som
förekommer ofta är överleva/överlevde och ångest.

Avbokade min
läkartid och slutade med Brintellixen. Upplevde att den inte hade någon effekt.

Kontaktade Gerdahallen och WellnessHouse och frågade om de behövde personal, fick nej från båda.

Fick ont i
vänster höft när jag joggade. Insåg till slut att det berodde på ett för hårt
åtdraget vätskebälte (jag är en sån som vill ha vätskebältet runt höften) som
ströp blodflödet.

Sist denna månad har jag klistrat in:

“PEOPLE WHO WONDER WHETHER THE GLASS IS HALF EMPTY OR
HALF FULL MISS THE POINT. THE
GLASS IS REFILLABLE.” Hämtade det från MagdalenaBibiks blogg.

Februari

Hos Elisabeth pratade vi om hur länge jag ska bära på det som andra har pålagt mig.

Christian och jag firade tre år med indiskt och öl.

Ordet ångest förekommer ofta.

Hade två veckors semester och kunde inte tänka på
något annat än att jag skulle tillbaka till jobbet.

Provade probiotika mot ångesten men det hade ingen som
helst effekt.

Mars

Ordet ångest förekommer återigen ofta.

Fyllde 42.

Blev godkänd på tredje delkursen på kostrådgivarutbildningen.

Fick kontakt med min syssling i samband med att han skulle ge ut sin andra bok.

19/3: ”Det är inte värt det att ge efter. Hur det än
känns så är det faktiskt inte det.”  Jag
syftar på att ge efter för tröttheten och håglösheten som hör samman med
dystymin. Det skulle visa sig bli svårt att leva efter den ”devisen” under
2016.

Varje kväll och morgon när jag skulle jobba oroade jag
mig över att arbetsdagen inte skulle innebära ärenden och vårdplaneringar av
det enklare slaget; utan bråk med sjukhusen och med små risker för att göra
fel. Samtidigt ville jag inte vara ”en sån som bara klarar det allra enklaste”.
”Jag vill ju egentligen vara duktig.”

April

Ordet trött börjar förekomma ofta.

10/4: ”Tänkte att jag antingen fick åka till
Psykakuten eller ta livet av mig.” Sen gav jag mig ut och joggade 17,26
kilometer….

Vid två tillfällen övervägde jag att åka till
Psykakuten men gjorde det aldrig. Minns att jag vid ett tillfälle (kan ha varit
senare under året och inte i april) ringde dit för att få prata med en
sjuksköterska men det fanns ingen tillgänglig just då och jag uppmanades att
ringa igen om tio minuter. Jag gjorde inte det, tror att jag bara sket i det
som i allting annat.

De dagar jag skulle jobba vaknade jag ofta redan
klockan tre på morgonen.

Separationsångest vid alla möjliga och omöjliga
tillfällen.

19/4: ”Tvingar mig och orkar lite till och lite till
men hur länge?”

Sjukade mig ofta och funderade över hur mycket
pengarna skulle få vara värda. Är det värt det att tvinga mig idag också eller
ska jag ta karensdagen???

Torsdagen den 21:e april gick jag ifrån jobbet (i vanlig
tid, jobbade hela arbetsdagen) och även om jag inte uttalade det för mig själv
eller ens tänkte tanken så visste jag någonstans djupt därinne att jag inte
skulle komma tillbaka igen.

22/4: Ӏr det nu jag ska fatta att jag inte orkar
mer?”

På morgonen den 25:e april ringde jag
sekreteraren på psykiatriska öppenvården och hon sa att det var bättre att jag
ringde sköterska mellan klockan 11-12. Jag gjorde det och hon sa att
“rekryteraren” skulle ringa mig angående en eventuell telefontid hos
läkaren. Men jag måste hört fel, hon måste sagt sekreteraren. I vilket fall var
det ingen som hörde av sig så jag ringde igen dagen därpå. Hon som jag pratade
med den 25:e hade inte skrivit någon anteckning om det samtalet. Så sköterskan
som jag pratade med den 26:e skulle lägga en lapp till sköterskan som jag
pratade med den 25:e…Hörde inget, ringde igen och fick veta att jag hade en telefontid
hos läkaren den 2/5 13:00.

Fick akuta problem med vänster
lårmuskel och fick ställa in Växjöloppet ännu en gång.

Trots all trötthet och allt
”dåligmående” gjorde jag konstigt nog väldigt mycket i april. Städade,
tvättade, storhandlade, tränade, lagade massor av mat, pluggade, sökte jobb.

Januari-mars skriver jag ofta överleva/överlevt.

Januari-april
skriver jag ofta Måste komma härifrån/Hur ska jag ta mig härifrån? Nu var det
inte så enkelt som att söka ett nytt jobb. Jag ville inte vara fysioterapeut
mer, just då ville jag faktiskt inte jobba alls. Jag sökte ett antal jobb som
jag nog sågs som överkvalificerad för, bland annat jobb på hotell och i
juvelerarbutik, jobb på MAX och McDonalds’s, lokalvårdare, matsalsvärdinna.
Fick inte napp någonstans, ett par gånger fick jag tillbaka ett mail med texten
Tack för din ansökan men osv.

Man kan
fråga sig varför jag inte gick till min terapeut när jag mådde som sämst. Jag
har för mig att det var för att jag dels inte hade råd, dels mådde för dåligt
för att ens orka ta kontakten.

Maj

2/5: ”Söker vården för att få hjälp
och får bara fler käftsmällar. Så ska jag ta livet av mig i alla fall????
Vidrigt att dom får behandla folk på det viset. ”

Min chef hjälpte mig med att få klarhet i att det
inte skulle bli några problem med att få sjukintyget godkänt av
Försäkringskassan.

Vann VM i TV-tittande. ProjectRunway, DesperateHousewifes,
DogWhisperer, Lyxfällan, MillionaireMatchmaker, Seinfeld, Kardashians,
LittleCouple, Grey’s anatomy. Sen var det lite jobbigt
mellan 18 och 19 innan det var Kardashians igen…

Mådde sämre än någonsin och aptiten försvann.
Puts väck.

Fick en läkartid den 10/6 och kunde bli
retrospektivt sjukskriven.

Previas läkare och psykolog gjorde en
arbetsförmågebedömning som utmynnade i att jag hade arbetsförmåga men skulle
omplaceras. Hade enorm ångest innan jag skulle till Previa, var livrädd att de
skulle säga att ”Du får gå tillbaka till jobbet.”

Tog tag i en konfrontation som blev början till en försoning. Det löste inte alla problem men
gick långt mycket bättre än jag hade trott att det skulle göra. Jag är säker på
att jag inte hade gjort detta om allt annat inte varit som det var just då.

Mina föräldrar kom till Lund en torsdag till fredag och sov på hotell, i övrigt var de hos mig. Mamma stannade kvar hos mig
fram till söndagen.

I slutet av maj påbörjade jag ICA- klassikern som
inleddes med Vätternrundan. Det och en del trädgårdsarbete gjorde att jag fick
mig lite fysisk aktivitet och utomhusvistelse till livs. Men avsaknaden av styrketräning och PowerYoga gjorde att jag fick ont överallt, speciellt i min sladdriga axel. 

Såg en platsannons om receptionist på
Friskis&Svettis i Lund och ville inte låta tillfället gå mig förbi. Kom
dock inte ens till intervju. Några av de sökande hade redan jobbat i
receptionen hos dem och det var de som gick vidare till intervju.

25/5: ”Vet inte hur jag ska kunna orka.”

Sov så länge jag kunde på förmiddagarna för att
slippa känna hur jag mådde.

30/5 började jag hos fysioterapeut på Gerdahallen för att
börja rehabilitera mina knän. Problemen med vänster lårmuskel hade gått över
men det visade sig finnas en hel del annat att jobba med.

Juni

Var med på ceremoni och efterföljande fest när
min systerdotter tog lärarexamen. Åkte
vidare till Växjö där jag bodde hos mina föräldrar ett par dagar.

6/10: ”Vad som helst för att inte komma hem.” Men
jag åkte hem ändå.

Läkarbesök den 10/6. Innan jag ska dit skriver jag: ”Hon
kan inte skicka tillbaka mig till jobbet, hon kan inte det. Snälla.” Och det
kunde hon inte. Hon förlängde sjukskrivningen till den 31/8.

Trädgården har aldrig varit så välskött som denna
sommar. Trädgårdsarbete ÄR terapi. Det gäller ”bara” att övervinna motståndet
mot att ta sig ut.

På midsommarafton var aptiten tydligen på
tillfälligt besök. Gurksallad, kalkonbröst, kalkonköttbullar, lax, bröd,
tomat, fetaost. Öl och vin. Kladdkaka och glass.

Köpte ytterligare ett halvårs förlängning på
kostrådgivarutbildningen.

Förhållandevis korta daganteckningar i juni,
oftast 3-4 rader per dag. Ordet ångest förekommer inte lika ofta men det
var kanske en så ”naturlig” del av min tillvaro då att jag inte ens brydde mig
om att skriva det.

Mycket cykling, rehab och trädgårdsarbete.

Den nybakade läraren och hennes storebror, som blir färdig ingenjör till sommaren.

Juli

Sov fortfarande så mycket jag kunde för att slippa
undan ångesten.

3/7: ”Jag borde inte må så här dåligt.”

Började träna lite. Styrketräning, PowerYoga, Core,
jogging kombinerat med promenad. Påbörjade ICA-klassikerns Vansbrosimning.

Betalade in för ytterligare ett halvår på
kostådgivarutbildningen. Har nu fram till 25/2 2017 på mig att bli klar men
kommer med allra största sannolikhet inte att hinna tills dess heller. Jag försöker
tentaplugga men det är så fruktansvärt mycket att läsa in. Näringslära, dieter,
idrottsnutrition, Nordiska NäringsRekommendationer, Motiverande samtal.
Vitaminer, mineraler, fria radikaler, antioxidanter. Medmera. Min arma hjärna
blandar ihop ALLT. Jag vill verkligen ta diplomeringen, även om jag inte
riktigt vet vad jag ska ha den till. Dels för att jag vill slutföra saker
som jag påbörjar, dels för att jag har lagt så himla mycket pengar på denna
utbildning. Är säkert uppe i långt över 10 000, inklusive kurslitteratur.

6/7: ”Jag borde verkligen inte må så här dåligt.”

Trodde att jag hade fått diskbråck i nacken men det
visade sig handla om låsningar i nacken, en upphakning på första revbenet och,
framför allt, stelhet i vänster skuldra.

Provade strategin att mamma ringde mig på morgnarna men det resulterade
bara i att jag sket i att stiga upp när vi hade lagt på.

Frågade mig själv om jag mådde så dåligt för att jag ”inte försökte
tillräckligt mycket” eller om det berodde på ”något annat”.

Bokade äntligen en tid hos Elisabeth. Vi pratade om att hantera monkey mind,
om vad den lilla flickan i mig behöver och om att jag egentligen befann mig i en gyllene sits. Jag skulle inte tillbaka
till mitt gamla arbete, jag kunde få hjälp från Arbetsförmedlingen och jag hade
fyra veckors semester framför mig (tog ut fyra semesterveckor under
sjukskrivningen). Elisabeth sa att jag mådde så dåligt trots denna gyllene sits för jag spelade upp mitt eget trauma för mig själv och för att jag tänkte att jag visste vad som skulle hända,
det vill säga att hemska saker skulle hända. Jag tror henne.

28/7: ”Jag har ångest över allt och
inget.”

29/7: ”Jag vet som vanligt inte hur
jag ska orka.”

Augusti

Besökte mina föräldrar på Hasslö.

Fick via facebook reda på en för mig
chockerande sak om ett ex. Trots alla
förnuftsmässiga resonemang jag har fört med mig själv har jag haft oerhört
svårt för att sluta tänka på det och förlika mig med att jag aldrig kommer att
få veta vad som egentligen hände. Rent intellektuellt vet jag mycket väl att
jag bara gör mig själv illa genom att tänka på det och att det inte är värt att
lägga någon som helst energi på. Jag menar, If
it walks like a duck, if it talks like a duck…

Frossade i OS.

Chrille och jag var på Grimsholmen en fredag till söndag. Vi prickade in
det absolut sämsta vädret på hela sommaren. Regnet strömmade ner utmed
fönsterrutorna så att man inte kunde se ut och det blåste full storm. Men
oavsett väder är det på Grimsholmen som jag kan få riktig sinnesro. Det är
något med havet, naturen, den friska luften. Och jag har bra minnen därifrån,
även om jag tänker på Sofia varje gång
jag är där. Om jag någon gång blir rik så ska jag köpa ett litet hus på
Grimsholmen.

19/8: ”Det är redan mörkt ute (tjugo över nio på kvällen). Det går åt
fel håll. På alla fronter.”

23/8: ”Mår så jävla dåligt:”

Korta anteckningar även denna månad.
Oftast 2-3 rader och inte varje dag. Blir tydligt att jag sov (ännu) mer och åt
mindre.

September

Frossade i Paralympics.

Mamma kom hit en fredag. Pappa kom
dagen därpå. Fick hjälp med allehanda praktiska ting. De sov på hotell och
stannade till måndagen. Dagen de åkte fick jag en sjuhelvetes separationsångest
och bröt ihop i slutet av en PowerYoga-klass.

13/9 var det möte på
Arbetsförmedlingen men tyvärr på fel ort. Arbetsgivarens misstag. Själv
reflekterade jag inte över att vi borde varit i Lund. Med var även Försäkringskassans
handläggare, min chef och personalchefen. Den dagen har jag bara skrivit ”Vet
inte om jag ska säga att det gick bra. Kanske. Kollade på TV när jag kom hem.”

Frågade mig varför jag ens fortsatte
skriva dagbok, det kändes tämligen meningslöst.

15/9: ”Mår jättedåligt. Vill egentligen bara kolla på TV men så
kan man ju inte göra. Skit också. Skitskitskit.” Sen åker jag och rehabar och
styrketränar och köper mjölk.

Ordet ångest verkar ha bytts ut mot ”whatever”.

Skrev in mig på Arbetsförmedlingen i Lund, skrev ett långt mail
till en handläggare där, pratade med henne och hon lovade att lotsa mig till
rätt instans. Det skulle visa sig bli en ganska lång och krokig väg till den
instansen.

Skriver att jag förstår de som självmedicinerar med alkohol. Och
annat.

Började drömma väldigt märkliga drömmar som ofta handlade om
separationer.

26/9 var det möte med min chef, personalchefen och facklig
representant. Jag blev varslad om uppsägning. En väninna ifrågasatte detta
starkt och upprepade envist att ”Det finns ju hur många jobb som helst i en
kommun!!!!” Många arbetsuppgifter ja, många jobb nej. Är det anställningsstopp
så är det. Då tittar man på kommande pensionsavgångar och föräldraledigheter
samt lediga tjänster. Man skapar inte en tjänst bara för att någon ska
omplaceras.

Jobben man presenterade i omplaceringsutredningen var:

Lärare åk 1-3 (lärarlegitimation)

Lärare Ma/No åk 5 (lärarlegitimation)

Samordnade IFO (socionomexamen)

Enhetschef IFO (socionomexamen)

Speciallärare/specialpedagog
(speciallärar-/specialpedagogutbildning)

USK (omvårdnadsutbildning)

Badvärd (badbevakarutbildning + dokumenterad livräddningskunskap)

Det enda som möjligen skulle kunnat vara aktuellt var badvärd men
jag hade inte lust att pendla nästan tre timmar om dagen för att vara på badet
där jag säkert skulle träffa brukare, anhöriga och andra kommunanställda. Inget
ont om dem men det skulle känts jättekonstigt och påmint mig för mycket om mitt
förra jobb. Jag var därför nöjd med utfallet; att jag blev uppsagd. Sex månader arbetsbefriad med lön. Ja,
jag fick ju sjukpenning ett tag till. Var på pappret sjukskriven året ut men
fick ingen sjukpenning efter dag 180 (22/10), vilket egentligen inte var något
negativt vare sig för ekonomin eller för arbetssökandet. I en del avseenden
blir man friare när Försäkringskassan inte är iblandad, till exempel slipper
man kravet att arbeta ett visst antal timmar per dag när man arbetstränar.

Sedan började nästa resa. Försökte påskynda mitt ärende på
arbetsförmedlingen men blev mest runtskickad mellan kundtjänst och växel. Slutligen fick jag beskedet (som senare skulle
visa sig vara helt felaktigt) att Arbetsförmedlingen nog inte skulle gå in med
någon åtgärd under min uppsägningstid. Fick tack och lov kontakt med en rehabiliteringskoordinator på Psykiatriska
öppenvården. Hon har gett mig massor av hjälp och stöd och det känns tokigt att
en sådan tjänst bara är ”på prov” fram till sommaren.

TromtöNaturreservat

Oktober

Läkarbesök den 3/10.
Blev sjukskriven året ut med förbehållet att jag kunde börja arbeta i liten
skala om jag kände mig redo för det.

Läkaren skrev ut Lamotrigin som komplement till Brintellixen. Jag
trodde själv inte på det då jag dittills inte haft någon långsiktig effekt av
någon medicin jag provat, men detta skulle visa sig vara ett lyckat drag.

5/10 skrev jag på uppsägningen och började städa ur
kontoret.

Började på MediYoga och det
har jag inte ångrat en sekund. Jag började med Lamotrigin i samma veva så det är
svårt att säga vad som är vad, men jag märkte ganska omgående att ångestnivån minskade.
 I övrigt märkte jag inte så mycket mer
än att jag hade jävligt svårt för att fokusera. Men man märker ofta inte hur
mycket man behöver något förrän man är utan det. Under jul- och nyårsuppehållet
har jag noterat försämring av både ångest, nedstämdhet, impulskontroll och
humörsvängningar.

Fortfarande svårt att komma upp på morgonen.

19/10 blev jag klar med kontorsstädningen. Avslut!

Det var egentligen först i oktober som jag började vända på dygnet
”på riktigt”. Förut hade jag inte haft några större problem med att somna på
kvällarna men nu låg jag ofta vaken till fram på småtimmarna. Försökte vända
tillbaka dygnet, bad Chrille ringa och väcka mig på morgnarna men det blev
likadant som när jag bad mamma ringa mig.

24/10 påbörjade jag ett enligt mig synnerligen ambitiöst träningsupplägg. När jag börjat med det blev det
lite bättre med dygnsrytmen.

Fick äntligen besked från Arbetsförmedlingen om att en handläggare
i Samverkansgruppen skulle kontakta mig. Jag har hittills träffat henne två
gånger och vi har en bra kontakt. Hon går i pension i februari…

November

November var månaden när snön kom och Trump vann presidentvalet.

Christian var i Tokyo i nästan en månad.

Snön försvann i enorma regnmängder.

Blev avtackad.

Fortsätter drömma märkligt och ofta ganska otrevligt.

Slutförde ICA-klassikerns Lidingölopp.

December

Mer ångest denna månad, speciellt i slutet av den. Ibland är det
bara så.

En förmiddag pratade jag med MediYoga-instruktören om att många
minnen börjat ”poppa upp” i min hjärna.

“Att meditera är
som att ”städa upp på vinden”, vilket kanske inte låter så glamoröst men är
oftast välbehövligt och väldigt skönt när det är gjort. MediYogans
olika delar är för mig olika slags meditationer. Så det
har säkert med yogan att göra att gamla saker man bär på kommer upp till ytan.Vad man sedan
gör med dessa saker är upp till var och en men det kan vara läge att släppa
taget om saker som bara tar onödigt med energi från en.”

På eftermiddagen var det MediYoga. Vi sjöng
Hjärtmeditationen och den träffade mig RAKT in i hjärtat.

Tänkte på att jag tänker på så mycket gammalt till
ingen nytta. Min hjärna söker med ljus och lykta efter jobbiga minnen och
hemska situationer som jag befunnit mig i. En del av att vara dystymiker. Jag
försöker att styra om tankarna. Till vad jag ska träna, vilken mat jag ska
laga, om inte annat så till senaste avsnitten av DesperateHousewifes eller
Grey’s anatomy. Men det är svårt, riktigt svårt.

Skriver ofta att jag sovit dåligt, eller skitdåligt.

Fick ont i och kring höger SI-led i början av
december. Det hjälpte temporärt att töja lår, säte och Tensor men besvären kom
ganska snart tillbaka och vill inte ge med sig. Tyvärr känns det misstänkt likt
en artros. Ska på massage i morgon, hjälper inte det ska jag be fysion känna på
det.

En skön julafton hemma.

I mellandagarna ringde jag runt till alla bibliotek i Lund, utom
Stadsbiblioteket som jag inte kom fram till, och frågade efter praktikplats för
arbetsträning. Bra träning för mig men med magert resultat.

Skickade också ett mail till Friskis&Svettis 27/12.
Fick inget svar så igår ringde jag och lämnade ett meddelande. Fick ett mail
tillbaka och kanske att det kan bli ett möte nästa vecka!

Eventuellt kan det även bli ett möte i Revinge (minns
inte vilket typ av praktikplats, jag och arbetsförmedlaren har tittat på så
många) via Praktik i staten; åtgärd från riksdag och regering för att minska
arbetslösheten bland nyanlända och de som har någon form av funktionsnedsättning.
Då dystymi är kroniskt hör jag till den senare gruppen.

Den 28/12 träffade jag min nya läkare på Psykiatriska
öppenvården. Han verkar bra. Och lite smårolig. Okejokejokejokej sa han varje
gång vi hade avhandlat ett ämne. Jag tror att han är sydamerikan. Han har ett
helt annat uttryckssätt jämfört med min förra läkare och jag känner redan efter
första besöket att min nya läkare passar mig betydligt bättre än min förra.

På nyårsafton var vi hos Christian. Han var verkligen ungkarl
för länge den. Han har erbarmligt dåligt med köksredskap, han fick nästan panik
när jag sa att vi skulle göra tacopaj (Men det är ju jättesvårt!!!) och hans
kyl har aldrig varit så välfylld som när vi handlat till nyårsmaten. (Förlåt
älskling, jag älskar dig ändå <3.)

Men Killer cook fixar allt! (När kan skickade bilden
till mig råkade han skriva Killer cock…….)

Jaha, och nu ska jag försöka knyta ihop det här lite snyggt….

En del från 2016 tar jag med mig, annat kan dra åt
helvete.

En del måste jag ta med mig. Då tänker jag faktiskt främst
på mina fysiska krämpor. Jag är mycket bekymrad över detta med SI-leden. Knäna
kan jag ta, även om jag saknar joggingen, ryggen och axeln vet jag hur jag ska
hantera, skulderrörlighet kan tränas upp. Men en artros i bäckenet påverkar
allt. Det finns inte mycket träning som inte involverar SI-leden på något sätt.

När det gäller dystymin har jag äntligen funnit
behandlingar som verkar fungera även på sikt. Förutom samtalen hos Elisabeth (som
jag för närvarande har en paus ifrån) är Lamotrigin och MediYoga tveklöst det
som hittills hjälpt mig mest och bäst. Att lyssna på TaraBrach hjälper
också.

Det mesta i livet är föränderligt och jag är numera
trots allt glad över att jag fortfarande finns kvar i det.

Grattis till er som orkade läsa ända hit.