Jag satt och kikade igenom hur jag mådde och tänkte förra året vid den här tiden, antagligen sökte jag lite tröst eller kanske en insikt. Hur som helst slog det mig att jag blir löpsugen igen ganska snabbt efter ett lopp, i genomsnitt 3 dagar tar det innan huvudet börjar längta ut igen. I år har jag återhämtat mig väldigt mycket snabbare än jag gjorde förra året. Vid motsvarande tid förra året (som idag alltså) kunde jag förvisso gå men inte obehindrat som jag gör nu och jag var absolut inte lika besvärsfri.
Oron för att träningen inte fungerat som den ska är densamma, oron för att inte kunna börja springa igen är samma och paranoian att någonting skulle vara kapitalt fel är fortfarande kvar. Samma oro ekar genom blogginläggen, nu när jag hittat något så roligt är jag rädd att inte kunna fortsätta.
Vaden är kapitalt mycket bättre idag. Förmodligen kommer en rejäl idrottsmassage göra susen och få igång blodcirkulationen igen, för jag betvivlar att jag lider av något annat än post-tävling-depression – om man nu kan kalla det så när man är ledsen för att ett roligt lopp är förbi och att det dröjer jättelänge innan man får uppleva något i den stilen igen.
0 Comments