Avsikten med passet idag var att sätta lite fart på benen. Det skulle kännas lite flåsigt, utforska gränserna för när det lagom jobbiga blir för mycket. Min filosofi är i praktiken att “känns det lätt är det lätt” och “känns det jobbigt är det jobbigt”. Det gör tempo ganska oviktigt annat än i den lite större bilden, om jag börjar titta på veckostatistiken till exempel. För dagens snittempo, 6:20 min/km eller vad det nu var, säger inte så mycket egentligen. Snittpulsen 155 säger ännu mindre.

Däremot säger känslan en hel del. Känslan av att bara kunna prata i korta meningar, eller inte alls i vissa backar. Känslan av att energin strömmar till igen när det går ut för. Trots att tempot är det samma, misstänker jag. Jag tittar ju så sällan på klockan nu för tiden. Någon av de kortare backarna tryckte jag på upp för, kände spänsten i steget, kände hur kroppen jobbade och hur hjärta och lungor svarade. Kom över krönet och behöll trycket en liten stund istället för att slå av på farten, trots att lungorna kändes ett halvt nummer för små och se på attans om inte känslan av syrebrist försvann ändå!

Jag kom hem lagom trött och lycklig. Jag fick till känslan jag letade efter. Då blev det ett bra pass med mina mått mätt. Eftersom jag inte mäter framgång i tempo eller distans är min definition av framgång kanske lite luddig, men jag vet vilken känsla jag vill ha av mitt pass. Når jag den är jag nöjd. Vissa intervaller ska gå fort, smaka metalliskt och vara notoriskt andtrutna, en del pass ska kännas trippande lätta och lediga medan en del pass ska kännas som att de sakta mjölkar kraften ur benen, musklerna blir tyngre och tyngre och vilan kännas kortre och kortare. Men hur man översätter det i fart vet jag inte, och ska jag vara ärligt tror jag faktiskt inte det spelar någon roll. För dagsformen är olika beroende på hur utvilad jag är, vad jag ätit, hur jag sovit, hur jag återhämtat mig. Sådant kan påverka passet rejält.

Så jag springer på känslan, och låter klockan notera passet åt mig men utan att kika för mycket på displayen. Det jag inte vet har jag inte ont av. Det blir bäst så.