Skit också. Fick bryta 50km-tävlingen efter 10km, vaden krampade ihop på ett helt brutalt sätt. Dagen slutade hos Access Rehab, elektriska nålar, massage och förhållningsorder för att jag ska fixa resten av träningen.
Istället för att brista krampade muskeln ihop, det ska jag kanske vara glad för. Nu har jag tack och lov ingen bristning, jag kan gå upp på tå utan smärta men muskeln är dödstrött och “nyps” (hotar att krampa, som ticks nästan).
Återbesök är inplanerat nästa vecka om det inte känns väldigt mycket bättre snabbt. Jag chansar inte.
Jag är naturligtvis besviken, men en del av mig är lättad och försöker fortfarande hämta sig från skärmselhickan. Det hade kunnat gå så mycket värre, något hade kunnat gå sönder.
Absolut, jag är försiktig som en långsvansad katt i en gungstolsfabrik 🙂
Sköt om dej! Och vaden.
Tack, det var surt ska jag erkänna men jag vet när det är allvar. Jag hoppas vara igång igen ganska snart, och vi får väl se Varvet som en liten värdemätare kanske. För Varvet tänker jag givetvis ställa upp i ändå 🙂
Va trist för dig att få bryta, men tur att du är smart nog att lyssna på kroppen och göra det. Krampande vader är inte roligt, det brukar jag också känna av ibland om jag tränat för hårt och inte stretchat ordentligt.
Men med rehab och lite vila så är du säkert på topp till Stockholm Maraton. Krya på dig.
bra det, lugnt & fint nu så ska det bli toppen bra!!!!
Tack, Per-arne och Shamala. Jag gjorde min rehab idag och det känns helt okej. Fortfarande lite öm på det där trötta viset, så jag håller mig till naprapatens order.
Oj då! krya på dig!
Oj Ja där hade du tur i oturen ändå Sköt om dig nu så är du snart i träning igen
Nej, och det kändes inte ens som någon varningssignal, det är nu i efterhand jag begripit att det var det. Just då var det bara något jag inte känt förut, men det gjorde ju i alla fall inte ont “så då kan det ju inte vara farligt” 🙂
Jag är jätteglad att det inte gick sönder, och väldigt glad att jag stannade. Jag hade visst kunnat fortsätta om jag hade sänkt farten och stannat upp och stretchat med jämna mellanrum, men hur klyftigt hade det varit på en skala 🙂
Med facit i hand känner jag att jag gjorde helt rätt, även att jag bröt lite sviter (aldrig missat en Lidingö Ultra t ex) och missade lite personbästachanser.
Det brukar vara så – men man kan ju inte ha “hängslen och livrem” attityd i alla lägen. Tur att det inte brast i alla fall! 😀
Tack Ingmari 🙂
Mia, ja jag kände något liknande sista kilometern på 15km när jag var på väg hem fast som en viskning i jämförelse. Ingenting jag brydde mig om egentligen, annat än att “det där var nytt”. Det kändes inte alarmerande eller farligt däremot, bara obekant.
Phu! Jag riktigt känner i min vad hur det “pickar”. Med eftertanke – hade du fått någon sublim förvarning tidigare i veckan?? Jag önskar dej snabb rehab!!
Tur att det inte blev värre och hoppas att du snart är tillbaka. 🙂