Igår hade jag för mycket att göra, så fartlekspasset fick vänta till idag.

innebär att man ska springa ganska lugnt och öka farten lite ibland. Leka lite. Inga intervaller, inte strukturerat på något vis utan lite lätt lekfullt och… ja jag kunde förstås inte hålla mig. Det blev inte 10km lekfull löpning, det blev 10km full rulle i solen, på timman blankt. 😀

Men jag hade vansinnigt kul, och jag tror att den extra vilodagen igår gjorde benen extra sprättiga idag. Kanske var det solen också, och det faktum att jag sprang årets första pass i korta tights och t-shirt.

Det var ruggigt svalt första tio minutrarna, men när jag väl kommit igång hade jag inga problem med svalkan. Tvärt om faktiskt, jag höll värmen riktigt bra där jag ångade på. Det är ingen klädsel jag rekommenderar för lugna pass däremot, då håller man nog inte värmen lika bra 😀

Men vad folk glodde! Undrar om det hade med färgerna att göra, eller om det var plaggens korthet och icke-värmande utseende? Kanske båda 🙂

Och där kom jag dundrande så gruset sprutade, och det riktigt kändes hur träningsvärken sen överkroppspasset gnydde. I varje steg gnällde latsen och midjan till över det brutala krängandet, och jag kunde inte låta bli att le. För i backarna behövde jag inte sänka farten, det fanns marginal.

En annan sak jag inte kan förklara är känslan av att man springer fort men inte för fort, det känns i hela kroppen att det går undan och att kroppen får jobba hårt. När man sätter ner foten känns det som en rekyl nästan, som om man slungas framåt innan man tagit mark ordentligt. Jag känner magmusklerna tar i och vrider med, för överkroppens energi rakt ner i benen. Det är sån tajming i det där, jag bara njöt när jag hittade det, “steget”. Det är underbart, det är så kraftfullt.

Jag kan inte hitta det där underbara steget av egen fri vilja tyvärr. Det bara inträffar emellanåt, som om benen ledsnar på mitt harvande och drar iväg med mig. Den nya pulsklockan rapporterade att min markkontakt idag var sensationellt låg för att vara jag, 255ms. Jag vet inte hur den vet det, jag vet bara att den där siffran korresponderar nästan perfekt med hur fort jag sprungit och om jag sprungit med hög kadens. Ju fortare det går, ju kortare är markkontakttiden och kadensen är högre. Men det är inte alltid pulsen är hög för det. Jag gissar att en faktor är underlag, väder och laddning. Men också löpekonomi kanske?

Den enda ledtråd jag har till hur jag hittar “steget” är att jag måste lita på kroppen, blunda för klocka och allt sånt. Lyssna på kroppen, och låta den bestämma. Det är oftast då det har blivit så där, när jag struntat i klockan och kört på lust och vilja.

Ibland är det nog nyttigt att ha lite disciplin också, man kan inte gasa och busa jämt men man kan ha disciplin och vara lyhörd samtidigt!

Det går utmärkt, om man graderar passen i ansträngningsgrad istället för absoluta farter. Står det snabbdistans på schemat vet jag att det ska vara jobbigt. Då kan schemat yla om tider och farter bäst det vill, det kanske är så att jag är så taggad för dagen att schemat är för långsamt. Eller så är jag tungfotad och behöver mer tid på mig för att komma runt, fast fortfarande på samma ansträngningsgrad.

Tusingar i tröskelfart? Ja för fanken, det är jag kanon på. Farten vet jag inget om, men jag kan pricka känslan. Jag vet hur det ska kännas i kroppen för att vara rätt. Så jag följer andemeningen med schemat egentligen, men med iver och disciplin eftersom jag alltid vet att jag klarar passen (det blir roligt att springa när man vet att det kommer att gå bra). 

Det är också en sorts disciplin, fast den utgår från känslan och lusten. 🙂

Ush, jag känner mig svamlig och rörig, jag vet ju vad jag menar men frågan är om någon mer än jag begriper vad jag menar … 🙂