Jag och terräng brukar inte vara en kombination som fungerar, lite som sprit och vatten faktiskt. Fast igår skulle det ju gå lugnt och fint, så jag
tassade bort till Ursvik – och i terrängskorna tassar man verkligen fram på
asfalten för att inte göra sig illa på det hårda underlaget – för att springa
lite. Det är ungefär 4km dit och lika långt hem, så 7km-spåret skulle sitta fint
tänkte jag. Förra gången jag sprang där gick det tungt, det var kuperat och jag
led. Men skam den som ger sig.
Det gick så himla bra!? Jag begriper inte det, jag har ju egentligen inte
tränat så mycket på terränglöpning som jag borde. Det var i och för sig kuperat, och det fanns enstaka lerpölar men det var inget som hindrade mig eller störde. Leran var lätt att undvika och jag hade en bra rygg att jaga, det var gott om löpare ute i spåret. Det blev lite roligare att springa i och med att jag (inte ett dugg diskret) helt sonika använde honom som hare, och givetvis tackade jag för draghjälpen när vi kom i mål. Annat hade varit rent ohyfsat, sista backen hade aldrig gått så fort utan hans hjälp. Även om han inte visste om det just då 🙂
Nu är det två hela vilodagar till nästa gång säger schemat, och då står det ~28km på
dagordningen. Det ska inte gå fort heller, utan vara lätt och behaglig löpning.
Å andra sidan ska jag börja trailkursen på måndag, då kanske jag vill ha en
vilodag emellan. Så jag kanske borde flytta långpasset till lördag, vila söndag
och skutta i skogen igen på måndag.
Det känns som en bättre lösning, särskilt som jag faktiskt inte känner mig speciellt sliten. Jag är lite öm på de ställen jag brukar ömma, men det är av anledningar som inte går att göra något åt. Det är bättre än det brukar vara för den delen, så jag har ingen anledning att gnälla.
Hoppas du har rätt! Det vore häftigt, tänk att kunna springa terräng och kunna njuta av det som igår? Fast regelbundet! Det är något jag bara fantiserat om innan, Snubbelfot är mitt mellannamn 🙂
Tacka och ta emot! Även om det inte går lika lätt nästa gång så vet du att det KAN göra det, det är värt en del.
Skulle gissa att du byggt upp en bra nivå så att “tappet” blir mindre, även om det inte varit i skogen.
Det var det som var så konstigt, jag fick knappt nämnvärt högre puls och ingen speciell påverkan på farten alls. Det bara flöt, som om jag faktiskt skött min skogslöparträning (vilket jag inte har) 🙂
Jag kände mig uppfriskad, inte tröttkörd som annars när jag varit i terrängen. Mycket märkligt, det har aldrig hänt innan. hoppas det inte var en engångsföreteelse!
Terräng märker jag alltid tar längre tid eller högre puls, backar och saker att snava på … Fast trottoarkanter är lömska de med!