Att människor kommer och går i ens liv är naturligt, men det är lite sorgligt ändå när man förlorar vänner. En är jobbigt nog, prova två ska ni se på tungt.
Jag tänker inte lyfta ett finger för den som baktalar mitt ursprung, till och med i min närvaro. Faktiskt. Till hälften är jag finländska, jag hade lika gärna kunnat hamna i Helsingfors som Stockholm. Jag är trött på att höra att “finländare är si” och “finländare är så”. Det har inte ens hjälp att se lagom sval ut och säga “Tycker du? Jag är också finländska vet du, till hälften.”. När inte ens det har hjälp förstår jag vinken till sist. Det är inte den enda anledningen, men det är en av dem.
Lev gott, jag bryr mig inte längre.
Men det svider lite att en jag faktiskt på riktigt trodde var en vän glidit iväg och inte längre ens försöker höra sig för hur det är. Jag vet att jag kan vara avig och svår, men jag förstår.
Folk kommer och går, det är så det är.
Ibland längtar jag bort mer än vanligt.
Kram från mig också!
Tack Lingling! Kram!
Kram!
Det känns inte som att det är mitt problem längre. Önskar dem ett gott fortsatt liv, utan mig. Jag fokuserar på mig, min familj och det vi har som är bra och fint. Dramatiker, posörer och falskhet kan jag klara mig utan.
Förr hade jag nog försökt, nött ut mig själv i mina försök att vara alla till lags. Men efter min historia med dubbla utbrändheter orkar jag inte med energivampyrer. Jag klarar helt enkelt inte sånt här, då jag släpper och låter vara.
Vad tråkigt! Och det låter konstigt på nåt sätt. Människor kommer och går, men det brukar ju mer ske utan dramatik. Finns nog bara två alternativ, antingen acceptera och släppa det hela eller ta tjuren vid hornen och ta kontakt för att försöka reda ut. Ungefär så tänkte jag när jag läste din historia.
För att citera min faster: “Not my monkeys, not my circus”.
Så blir det lugn och ro, det är hela familjen överens om.
Oj! Det måste ju ha hänt något!
Hoppas det reder sig med tiden.
Inte så mycket idé, då personen ifråga valt att ringa min sambo och skälla på honom med förklaringen “för om vi pratas vid nu säger jag något jag ångrar”.
Sånt där är jobbigt 🙁
Jag har ofta ältat såna där händelser. Grubblat och låtit det ta energi. Men nu försöker jag låta bli och om det ändå ligger och stör, så försöker jag lösa det. Kanske det hjälper att du frågar personen rakt ut vad som har hänt?
Jag har verkligen ansträngt mig för att släppa min besvikelse och irritation över att ha blivit bortglömd, men det är som en sten i skon. Det skaver illa, extra illa eftersom det var en person jag litade på som glömde. Inte en ursäkt ens heller, då hade hela cirkusen kunnat vara raskt överstökat. Alla kan glömma. Det gör ont att bli glömd. Säg förlåt, så hade vi kunnat gå vidare.
Jag förstår, jag är inte dum på det viset. En person som besvarar besvikelse med motangrepp, påhopp och lägger ord i min mun jag aldrig sagt och som inte tvekar att skylla ifrån sig i första andetaget kommer inte aldrig erkänna att de gjorde ett fel, att det var dumt. En sådan person säger inte förlåt. I sin självupplevda ofelbarhet kommer de att tänka det var mitt fel.
“Det låter som en kul grej, ska vi göra det någon gång?” frågan ställdes när vi pladdrade glatt om vad man kan göra över en semester. Jag tyckte det lät som ett bra förslag och var med på noterna. Jag kommer ihåg datumet till och med, det var tidigt i augusti på kvällen.
“Ja men då hörs vi om det,” sista budet. Ni som känner mig genom nätet vet att jag haft häcken full senaste veckorna, ekorrhjulet har snurrat på. Vips hade augusti nästan gått ut, och då dyker det upp bilder på Facebook. Äventyret vi skulle ge oss ut på, det där roliga jag ville vara med på, åkte de iväg och gjorde utan oss.
Jag förstår vinken. I sitt eget huvud har personen fått det till att det var läääänge sedan, och att vi inte alls bestämde utan bara pratade. I sitt eget huvud heter det att jag sagt en massa saker som jag inte ens kommit på tanken att säga, använt ord jag aldrig skulle säga.
Vad som än ligger bakom denna oresonliga fantasibaserade ilska så är det i alla fall inget jag vet om att jag ska ha gjort, inget av det jag fått höra är verklighetsbaserat och jag tänker inte låta någon hålla mig till svars för påhittade oförrätter.
Men jag förstår. Människor kommer och går. Tragiskt bara att vissa väljer att lämna så dramatiskt och inte kan bete sig som vuxna.