I flera år gjorde jag idogt sammanställningar över månads- och kvartalsmängder och jämförde perioder hit och perioder dit. I fjol började entusiasmen att svalna när lysande träningssummeringar inte alls översattes till lysande tävlingsresultat. De analyser jag gjort det senaste året har främst handlat om varför det gått åt helvete.

Men sedan jag kom upp i full träning i maj i år har det ju faktiskt gått lysande. I mitt lätt uppgivna 2015-bokslut skrev jag så här:

“2016 vill jag slå åtminstone ett par pers, och helst på distanser som räknas. Typ 10k, 5k, halvmarathon eller liknande. Eller Lidingöloppet,
för den delen.”

Check, check, check och vi får se om några veckor. Och det har inte varit några små subtila putsningar utan 33, 16 respektive 93 sekunder (i 27-gradig värme). Om man analyserar fiaskon för att se hur man inte ska göra kan det förstås vara klokt att titta lite på vad man eventuellt gjort rätt när det plötsligt funkar. Jag läser återigen från bokslutet, ett litet skissat recept för framgång:

“Hur det ska gå till får jag skissa på, men en ökad satsning på styrka och explosivitet behöver jag nog få till. Kortkorta
sprintbackar och olika övningar i det nya utegymmet på P18 måste in på
ett naturligt sätt i mixen. Enligt illasinnade rykten blir jag nämligen
inte yngre.”

Var det så jag gjorde? Ja, kanske lite. Utegymmet och, inte minst, de tre branta kullarna framför arenan har definitivt funnits med i mixen på ett mer regelbundet sätt. Tillgängligheten – att de finns precis i anslutning till mina vardagsrundor – har hjälpt och jag har därför lyckats få in lite övningar ett par gånger i veckan. Det handlar verkligen inte om stora mängder men det kanske inte behövs? Jag kör lite jämfotahopp och några 8-sekundersruscher i brant backe, det är egentligen det hela.

Jag har dessutom lyckats förmå mig själv att köra lite löpskolningsövningar ett par gånger i veckan. Återigen, det är inte mycket men det blir av.

Övrig styrketräning har jag varit sedvanligt slarvig och okontinuerlig med.

En annan nyckelfaktor tror jag skadeuppehållet i sig var. Efter att ha matat mil utan pardon i ett par år behövdes en vilopaus och lite oform för att sedan kunna bli i form igen, fast bättre.

När knät bad om nåd i början av januari (inte av överbelastning utan efter yttre våld i form av kraschen i trappen hemma på juldagen) blev det först en lugn vecka med några korta testrundor och sedan fyra veckor utan ett enda löpsteg. När knät höll igen trappade jag sedan lagom snabbt upp från 12 km/v i mitten av februari till 56 km första veckan i mars. Där höll jag mig i mars som slutade på ett veckosnitt på 59,3 km. I april skruvade jag upp ett hack till 79,4 km/v för att nå full nivå (85 km/v) i maj. 

Att något var på gång fick jag egentligen en föraning om redan i mitten av april när jag gjorde 15:39 i Guteterrängen under en ganska halvhjärtad soloinsats. Tiden var faktiskt en av de snabbaste jag gjort på den banan. 

Nästa tävling, långa DM-terrängen, sket sig nästan bokstavligen när magen rasade så den sade inte så mycket om löpformen men sedan, den 25 maj, inleds segertåget. Ladingsränne. 

Jag minns att jag sa, på skämt, till Fred före start att persar man på den här banan i den här vinden så vet man verkligen att man är i form. Att det skulle hända för egen del fanns inte på kartan. Men efter 35 minuter och 46 sekunders löpning stod det klart att benen svarade på ett sätt de inte gjort på flera år. Och detta helt utan någon formtoppning. 

En månad senare toppade jag i alla fall lite när tiden skulle sättas på riktigt, 10 000 på långlöparnas kväll. Återigen, en helt ny nivå och 35:48. Kontrollerat lopp på personlig rekordnivå, med negativ split och till och med krut kvar för att vinna en spurtduell med ett 74-varv på slutet. Några veckor senare 17:14 på 5k, 35:37 på 10k i Virudden, 1:20:14 på halvmaran i Levaloppets sommarvärme, och dessutom ca en minuts banpers i Jungfruloppet fortsatte sommarens segertåg.

När jag kollar träningsmängderna efter toppen i maj ser det lite svajigt ut. Under juni till augusti har det svängt mellan fem och nio mil i veckan men det är bland annat tävlandet som dragit ner vissa veckomängder. I juni hade jag dessutom en tredagarsvila på grund av operation (i halsen, inget löprelaterat) och i början av augusti ytterligare en tredagarsvila när jag var i Stockholm med Axel. Jag verkar inte ha tagit någon större skada av dessa, vilket kan vara bra att komma ihåg nästa gång jag får ett psykbryt av att tvingas hoppa över någon dags träning.

Precis som sig bör inför Lidingö har jag sedan trappat upp under några veckor, med raden 93-100-96 som nog ska börja avta marginellt den här veckan med kanske 80 som rimligt slutmål. För det närmar sig, och den mängd jag inte stoppat i benen vid det här laget har jag knappast så stor nytta av den 24 september ändå.

Summering av årets första 7 månader. Totalmängd, km/dag och km/vecka. Snittvärden för januari och februari är irrelevanta. Fjolårets inom parentes.

Januari:63 (404,59, 13,05/dag, 92,29/v)

Februari:83,52 (380,44, 13,59/d, 95,11/v)

Mars:262,43, 8,47/d, 59,3/v (421,59, 13,6/d, 95,2/v)

April:340,29, 11,34/d, 79,4/v (?)

Maj:376,58, 12,15/d, 85,03/v (?)

Juni:254,26, 8,75/d, 59,33/v (?)

Juli:323,13, 10,42/d, 72,96/v (?)

Augusti:338,02, 11,26/d, 78,87/v (?)