Döttrarna och jag var ute och sprang, intervaller om 2km jogg 200m gång, i en timma för att se hur foten gillar det. Den är trött, jag har kommit på att jag kan göra fotövningarna ännu tyngre genom att luta mig framåt lite så att hälarna i stort sett lättar från parketten. Men trött och lite sliten är okej. Än så länge gör det inte ont, även om jag går och vankar av och an och oroar mig för att det ska hugga till igen. Vi sprang trots allt nära 7km totalt, det är det längsta jag sprungit sen mitten av oktober. Om jag räknar smärtfritt, då får jag backa till september.

Yngsta dottern kämpar med sitt järnvärde, hon hade ganska lågt järnvärde och behöver få upp det. Mindre mjölk och mer blod- och inälvsmat, levergryta och leverpastej. Och järntabletterna hon fick på recept också förstås. Det är tufft att träna med dåligt järnvärde, så hon får ta det i den takt hon orkar och hinner.

Äldsta dotterns marathonträning går som tåget, jag tror att hon är snabbare än mig nu. Det skiljer 20 år ¨på oss, så förr eller senare ska hon bli snabbare om hon inte gör helt fel men jag hade nog tänkt mig att det skulle ta lite längre tid för henne att komma ikapp!

Förutom träningen har vi gått och gått och gått, med några undantag bara så har vi gått 5-6km varje dag de senaste två veckorna. Om min matte inte sviker mig bör vi ha gått över 6 mil på 2 veckor, jag tror vi haft två vilodagar på hela tiden. I efterhand önskar jag ju förstås att jag hade bokfört promenaderna också, om inte annat för skojs skull för att se hur långt vi kommit men det är ju så dags nu.
Men en timmas promenad varje dag är ju inte illa, eller hur?