När man drabbas av
småskador, smärtor och skavanker får man oftast rådet att lägga in vila,
alternativträna, rehabträna etc. Jag har under ett års tid tränat och tävlat
med en hel del smärta i höfterna. Då jag har växande hälben trodde jag att de
skulle bli det stora problemet under året och för mitt mål min andra Ironman.
Trodde faktiskt jag skulle ligga på operationsbordet i höst men så blir det
inte. Hälarna är rätt ok nu och har varit det en längre tid. Däremot har
höfterna plågat mig, har skrivit om det tidigare här på funbeat. Bröt min
första tävling på grund av att ena höften/skinkan krampade ihop i sommar. Inget
ont som inte har något gott med sig, säger man, jag tog kontakt med en naprapat
som varit guld värd. Han har förklarat och samarbetat på ett sätt som jag tyckt
varit oerhört värdefullt. Jag har fått 6 behandlingar sedan början av juli. I
början trodde jag att jag fått en stressfraktur, men det var i stället så att
musklerna inte jobbade riktigt rätt. Från början var vi inne på att vänster ben
hade tagit semester och därför belastade jag höger ben för hårt. Det lät som
musik i mina öron, från stressfraktur till outnyttjade resurser. Fick lägga om
mina mål för löpdelen i tävlingarna och lägga ner kraven. Värst var ändå att
det var så få träningspass i löpning som kändes bra och smärtfritt. Till slut
börjar man vänja sig vid att ha ont.

Jag la, i samråd med
naprapaten, in mer styrketräning, en hel del TRX och cirkelträning. Jag har
aldrig haft mer ont efter träningen än före snarare tvärtom. När jag känt mig
smärtfri är oftast direkt efter styrketräning och riktigt tuff styrketräning,
nära maxstyrka i vikter och antal repetitioner. Jag har efter Kalmar IM och
tävlingssäsongens slut inte cyklat annat än lite MTB som transportcykling.
Eftersom smärtan flyttar omkring lite, ibland i korsryggen, ibland i skinkorna,
i höfterna, så ville jag ta det lugnt med träningen av baksidan. Däremot har
jag försökt komma igång med löpningen och simningen. Simningen går bra,
försöker höja nivån på träningen, i kvalité och även mängd. Löpningen har gått
tungt, springer mest elljusspår och terräng, vill inte fokusera på km tider och
antal km. I måndags fick jag första löppasset som riktigt kändes bra, stark och
snabb. Nåväl inte om man såg på klockan, men bitvis. Det som jag också lagt
till som jag tror gett en hel del är ”promenad” med ryggsäck. Jag har gått
ungefär en gång per vecka i ca två timmar, 11 km, kuperad terräng. Har gått tre
ggr och det är nog bland de jobbigaste passen jag gjort. Första gången trodde
jag inte jag skulle orka hem och då har man gjort en IM någon månad tidigare. Det
gjorde så ont i höftböjarna, svårt gå nerför. Hade ca 7 kg på ryggen. Andra
gången gick det bättre och snabbare, sprang lite i en del nerförsbackar. Tredje
gången gick jag med 13 kg på ryggen och sprang sista km, samt några nerförslut.
Åter igen gick det lite fortare, men framför allt med mindre smärta. Jag har
blivit mycket starkare i höftböjarna och förmodligen rumpan. Jag behöver
fortfarande stärka ryggmusklerna i rotationsdelen. Förutom detta gör jag också
armhävningar och situps nästan varje dag. Jag är rent usel på armhävningar och
det jag tappar där är just ryggen, svanken, men nu är jag tjurig och ska lyckas
med att bli starkare och kunna utföra godkända armhävningar. Som ni ser har jag
inte alls vilat bort smärtan, eller hade träningsvila efter Kalmar men ärligt
talat for inte smärtan i höfterna. Nu vet jag att det inte är farligt träna med
smärtan. Det blir inte sämre, däremot med rätt träning, blir jag starkare och
jag har inte tappat i kondition. Det är definitivt ingen husmodersträning,
ingen rehabträning, utan bitvis känns det som jag gör lumpen och kroppen
skriker efter nåd på träningspassen. Jag hoppas att det ska leda till att jag blir helt smärtfri på löpningen, tja inte på en Ironman, det är att begära för mycket. Men nu har jag inte tid skriva mer, nu väntar
3600 m simning.