5 juni 2010 var inte bara en namnsdag utan också den sjunde raka stockholmsmaran för min del. Jag hade inga större förväntningar, utan tänkte bara att jag nöjer mig med att lufsa runt och känna atmosfären. Jag kände mig stark i stort sett hela vägen, visst blev benen slöa efter Västerbron på andra varvet, men de var inte sämre än att det gick att röra på dem hyggligt.
Magen nöp till vid ett par tillfällen, men det släppte när jag saktade farten en stund. L M hejade glatt vid Dramaten och självklart hejade jag tillbaka och fick dessutom höra mitt namn uppläst för första gången. Familjen muntrade upp mig genom att hojta efter T-centralen, där också son och dotter hakade på och sprang flera meter stockholmsmara.
Så här två dagar efteråt känns det som om återhämtningen gått nära på rekordsnabbt. Bara en aning ont i låren, inga blåsor och inga skav någonstans.
Den goda formen verkar bestå.
Summering Stockholm marathon
Welcome
4 Comments
Submit a Comment
Want new articles before they get published?
Subscribe to our Awesome Newsletter.
Helena: Ingen aning. Jag kör planlöst nu, tränar bara på som vanligt framöver.
Lotta: Efter sju gånger känner jag att jag inte blir överraskad längre och det är nog möjlgit att det blir ett uppehåll.
Anita: Det är det som gäller. För hög ambitionsnivå bara stressa och förstör.
Vi har samma erfarenhet. Så snart man tar ner farten och ambitionsnivån går återhämtningen suveränt snabbt.
Jag förstår varför du sprungit sju gånger. Jag hade aldrig trott att det kunde vara en sån härlig atmosfär. Det är något man gärna gör igen. 🙂
När blir nästa Mara?