Blodomloppet brukar ha bra priser och därför valde jag lite taktiskt att springa 5k förra gången, för två år sedan. Det lönade sig, och lite lätt generad kunde jag springa hem ett förstapris i form av presentkort och en jättebra resväska.

I år ville jag dock, trots allt, testa min goda form och försöka göra en bra tid på 10k, samt i bästa fall utmana Reintz om en placering. Det sket sig tyvärr på logistiken eftersom jag var tvungen att hämta Axel på fotbollsträning kl 18 och 10k-starten gick 18.15. Lite tajt, kanske.

Så kom det sig att jag ännu en gång stod där i startfållan för 5k. Segern var däremot långt ifrån given eftersom Kenenisa, ulven från Träkumla, eller kort och gott Tommy, stod där redo att få visa att sommarens två triumfer inte varit tillfälligheter. I alla fall inte på distansen fem kilometer, Tommys paradgren. Kanadas VM-stjärna Brent skulle kanske möjligen kunna hänga på en bit. Övriga utmanare tog jag inte riktigt på allvar, vilket jag snart skulle få äta upp.

Några Haimaboenden hade skrapat ihop lag och de killarna satte liksom färg på inledningen. Efter skottet stack några av dem iväg i en fart som jag inte kunnat uppbåda i ett 100-meterslopp. Jag lunkade med ett småskratt ut från Gutavallen i något som upplevdes som jogg men i själva verket räckte till en första km på 3:12. Vid det laget hade ordningen stabiliserats en aning i och med att vi passerat de döende Haimakillarna i takt med att deras aeroba system kollapsade. Tätklungan bestod av mig, Tommy och en yngre förmåga iförd en tröja med texten Gotlands idrottsgymnasium. En innebandyspelare i gymnasieåldern kan ju vara vältränad men ska förstås inte vara något hot, normalt sett. Ynglingen visade sig heta Oscar Owen-Berghmark, och han var faktiskt tvåa bakom mig – och före Tommy – för två år sedan. Vi borde med andra ord ha varit varnade, men vi hade nog förträngt honom.

Både jag och Tommy var således helt fokuserade på vår egen kamp. Tommy testade det nya greppet att ta initiativ. Han klev upp strax före Österport och grillade hårt genom Östergravar och ner mot Kärleksstigen. 3:23 och 3:26 är ju en fortsatt respektabel fart på en bana som bitvis är lite småknepig, även om det sammantaget går nedför. Jag och Oscar åkte med av bara farten men ett par gånger trodde jag faktiskt nästan att jag skulle få släppa.

När vi närmade oss Lasarettbackens fot var läget åter under kontroll och planen stod klar: borra uppför och se vad som händer.

Jag trodde nog att jag skulle skaka av mig åtminstone en motståndare och jag fick rätt, men däremot var det inte den jag trodde som gav sig. Tommy drunknade nämligen, lite överraskande, i ett hav av mjölksyra så snart stigningen började och det kändes som om han bara stannade. Oscar bet sig däremot envist fast. Plan B fick bli att följa upp med ett litet ryck när vi kom upp på platten ovanför Rackarbacken. En bra plan, men svår att verkställa när benen börjar bli ordentligt möra. Rycket blev därför så eländigt svagt att Oscar inte uppmärksammade att det var meningen att han skulle bli ifrånsprungen.

Genom innerstaden sprang vi skuldra mot skuldra, med lite variationer där banan svänger tvärt. I takt med att vi närmade oss Murgrönan insåg jag att det började växla till fördel Oscar. I en spurtuppgörelse får uttrycket “gammal är äldst” en lite sur klang. Strax före 90-graderskurvan mot arenan gick Oscar upp i tät och hur gärna jag än ville så kunde jag inte matcha. Han drog inte ifrån mycket, men jag kunde inte komma ifatt.

I mål hade det hunnit bli fem sekunder efter att jag tappat lite sting i slutet. Om jag gått på max hade marginalen kanske blivit tre sekunder, en skillnad som inte hade varit mödan värd.

Min sluttid, 17:36, var 28 sekunder snabbare än sist och det är ju en ganska markant skillnad på 5k. Tyvärr hade alltså Oscar höjt sig med nästan en minut under samma period.

Årets brödrost blev därför inte guldfärgad men däremot guld värd: en hotellvoucher från Scandic, giltig i hela landet under ett år! Vad Oscar fick vet jag inte eftersom det priset skulle skickas i efterhand men jag sitter nöjd med mitt andrapris.

På väg ned från prispodiet fick jag och Tommy den retsamma frågan från speakern hur det kändes att få stryk av en innebandyspelare. Svaret är lika enkelt som självklart: För jävligt. Alltså får vi se till att få på fanskapet ett Roma-linne snarast. Välkommen, Oscar!