Kalmar IM 2017… där tog det slut. Orken, styrkan,
initiativförmågan, glädjen. Efter nästan ett år av bedrövelser i sviter efter
diskbråck drabbades jag av min djupaste ”Post IM Blues” hittills. Besviken över
IM resultatet… löpåret… känslan borta… glädjen borta. Skorna ställdes på
hyllan, cykeln i vinterförvaring, simdräkten nedpackad. Gav fanken i all form
av träning… försök till social löpning med Teamet, men inte tusan blev jag
egentligen gladare av att se alla pigga ben försvinna iväg längs spåret. Varje
försök till löpning innebar ont slit i snigeltempo. Slutsprunget för min del.
Skit i Lidingöloppet, Växjö Marathon… ja hela förbaskade hösten.

Jobb, jobb och mer jobb… inte fan har jag tid att träna när
jag jobbar till 19 varje dag och knappt orkar gå ut med hunden på kvällen.
Arbetskollegor blir utbrända runt omkring mig… så jag har inte tid att träna… måste jobba mer. Varningsklockorna har ringt i flera veckor och som morgontrött
har jag snoozat länge nu. Vaknade upp i helgen… detta håller inte längre. Själv
predikar jag om löpningen som mental batteriladdare, ventil och stresshanterare.
Lev som jag lär… släpp IM och ursäkter.

Idag tog jag min första ”riktiga” löprunda på över två
månader. Hårt mentalt motstånd hela dagen men jag hade en plan. Hem, sätt på
bastu, sätt på löpkläder och skor (skit i vad, bara ta något), spring, tänk
inte, bara SPRING! Jag sprang, sprang i en halv kilometer och kom på att jag
faktiskt sprang. Sprang utan att tänka på att det var jobbigt, ont eller
haltade. Jag tänkte inte och för första gången på många månader kände jag
glädje när jag sprang. Glädje så stor att jag skrattade högt och ögonen fylldes
med tårar. Det är detta som saknats mig… löparglädje. 4km senare och med
ömmande vänstervad i en varm bastu bestämde jag att detta var början på vägen
tillbaks… men det är lång väg kvar.

Innan jag kan komma vidare måste jag göra ett avslut,
Kalmar IM 2017. Det gnager fortfarande i mig. Har undvikit allt granskande av
statistik, Funbeat och bloggande. Det är dags att sätta punkt på mitt sätt… att
skriva av mig om loppet.

Kalmar Ironman 2017… åter på startlinjen till festen som
inte går att motstå, trotts för lite träning och kropp som inte kan
springa.  Perfekta förhållanden, ingen
vind, lagom temperatur och inget regn. Allt kändes bra innan start och humöret
på topp. Målet var att ta mig runt och ha kul. Under 14h skulle jag och om det
kändes det bra så var sub 12h målet.

Som vanligt magisk simstart i soluppgången. Just idag är jag
stark… 1:15 gruppen. Njöt och flöt med simstimmet. Ingen minut-jakt i år så tog
det lugnt. Sedvanlig kramp i högervaden efter 3km, men strandade på Kvarnholmen
vid gott mod efter 1:15:37

T1 med fika som vanligt och checkade av Shivve innan det bar
iväg efter drygt 8 minuter.

Nu skulle det cyklas. Nya lager och ceramicspeed-kedja.
Benen duger ändå inte att springa med så målet var att köra skiten ur dem efter
Öland. Hade visserligen inte mer än ca 120 träningsmil i benen men har ju gått
bra med mindre tidigare år. Motvind över Öland och tufft. Mjölksyra över bron,
publikladdning och upp mot Småland… var tusan fanns medvinden? Efter ca 13 mil
började högerfoten domna av och göra ont. Spände upp och försökte få igång cirkulation… blev bara värre. Smärta… nya skor som inte testats över 9 mil. Så in i h-te ont
i foten… gick inte att stå ut längre. Efter 15 mil blev det tvärnit vid en
stenmur och av med skon. Satt i nästan 10 minuter, försökte bli av smärtan och
tittade på hundratals cyklister som passerade. Bet ihop och körde vidare med
uppknäppt högersko, ska i alla fall under 6h. Gick åt skogen, imål på 6:00:23. Snittade
i alla fall över 30…

T2, nu äntligen skulle högerfoten få en mjuk skön Altra-löpsko
att trivas it. Fikade, reste mig för att ta mig ut till publikens jubel… tvärnit.
Hade så ont i högerfoten att jag inte kunde stödja på den. Tvekade. Kunde ju
inte ge mig ut i detta skick. Linkade tillbaka genom tältet till
sjukvårdsstationen… hjälp?! Inget att göra, stretcha lite var rådet.
Stretchade, masserade… marscherade. Gav upp, bära eller brista… bit ihop och
spring. Nytt T2-rekord på nästan 18 minuter, påklistrat leende och ut till
publiken som snabbt gav lindring genom att finnas överallt och sprida sin
positiva energi.

Löpning, linkning och gång varvat. Målet att jogga till
varje drickastation och gå ca 500 meter därefter. Underbar publik och
medtävlare. Foten blev bättre och bättre och planen höll. Inga problem med att
få i mig energi då jag knappt gjorde av med någon. Många ”high five”, möten med
Teamare och vänner. Kämpade sista varvet tillsammans med Martin Hallberg från
Karlshamn Triathlon som gjorde IM-debut. Positiv energi av att coacha och peppa
höll mig igång. Släppte iväg honom solo på röda mattan för att ge honom den
fulla upplevelsen. Klarade gränsen 5h med god marginal på 4:59:41. (Har
studerat J-O hur han gör i många år…).

Blandade känslor efter målgång. Lycklig över att ha
genomfört min 5:e raka IM i Kalmar. Totaltiden 12:41:36 låg inom mitt mål… men
min sämsta tid med marginal och i januari var mitt mål 10:30. Alla som genomför
är vinnare… jaja, jag kan bocka av ytterligare en medalj, men simningen kunde
gått fortare… cyklingen… vad i helsike höll jag på med och varför pajade
högerfoten… 18 min T2?…. kom igen. Ställer jag för höga krav på mig själv?

Dessa tvetydiga känslor har hållit i sig till idag, men nu
har jag gjort ett avslut och lämnar Kalmar Ironman 2017 bakom mig och blickar
framåt. Givetvis är start till 2018 redan inhandlad och revanschlystnad börjar infinna
sig.

Känslan efter dagens löppass sitter fortfarande kvar i
huvudet… och vaden. Nu ska det skyndas långsamt. Igår inhandlades start till
PRT i Växjö i december. Målet blir att ta mig runt en mara på 6h. Målet är att
njuta. Målet är att finna löparglädjen igen. Målet är att hitta tillbaka till
löpningen igen för löpningen får mig att må bra. Målet är att hitta tillbaka
till Team Blekinge igen. Mitt mål är att kunna arbeta, springa och le igen.