Det går inte att hålla motivationen uppe när kroppen inte svarar. Eller så är det faktum att kroppen inte svarar beroende av någonting som också gör det svårare att hålla motivationen uppe. Jag är så opepp. Jag är så trött, vätskig, ledsen. Jag tycker att saker känns grå och vet inte heller vad som behövs för att de inte skulle kännas grå. Jag hatar mitt jobb och känner mig dålig (vilket just nu bevisas av att jag inte får låna ut en jävla spänn). 

Att arbeta bort vätskan manuellt med koppning, lymfmassage, bastu, simning etc går ju inte. Den går inte bort med urindrivande heller. Kroppen vill ha den där. Den har inte bara hamnat där och gå att arbeta bort. Kroppen vill ha den där. 

Vill jag ha bort den måste jag klura ut varför kroppen lägger dit den. Och det kan inte bara vara östrogenöverskott. Stress är en orsak, läser jag. Jodå, fyfan vad jag är stressad. Nästan jämt, en molande dov stress i maggropen. Den blir värre, också, av att kroppen uppför sig som den gör. En ond cirkel? 

Det som hände i november, när jag började pendla betydligt mer i vätska, var förutom att jag började äta HRT, även att jag fick urindrivande utskrivet. Och efter det startade de stora svängningarna. Kan det då vara så att det är det urindrivande som, förutom överskott av östrogen, har orsakat detta? Genom underskott av kalium kanske?