Ingen blir väl förvånad om jag konstaterar att jag inte gjorde min rehab igår, jag var på benen så mycket ändå. Vi stoppade korv, och bortsett från att vi inte vet vad vi håller på med eller hur man gör så gick det faktiskt riktigt bra. De vi prov-åt blev väldigt goda!
Men idag har jag varit duktig och kämpat med det hårda bandet. Asken med gummiband jag köpte hade tre, lätt, medium och hård och jag använder det hårda bandet till foten nu.
Ska det vara så ska det. Jag ska ha stans muskligaste fötter!
Cykla går bra, jag blir inte svullen längre av det och gå kan jag göra utan större problem men jag håller mig i skinnet (hehehe) och gör som jag blivit tillsagd, fastän det börjar bli olidligt att inte få springa. Nu när det knappt känns något alls, när allt känns normalt igen.
Så jag har redan julat till det en helt del, och bytt gardiner och pysslat. Ren och skär överloppsenergi antar jag. Vi har gjort egen glögg, på rödvin och sprit komplett med eldslågor och allt!! Mannen i huset stod i stand by med eldsläckaren, ifall jag råkade tutta eld på köket också. Flera nya likörer är på gång, fler recept på saffransmat har vi också gjort.
Det märks tydligt nu att jag är rastlös.
Jag driver nog min omgivning till vansinne, men de är för finkänsliga för att säga det. De, liksom jag, räknar ner till när jag får provspringa igen. Det kan inte vara mer än en vecka kvar nu.
Det bara kan inte vara mer.
Jag gör mina övningar, sitter och sprattlar med tårna i gummibandet och joxar. Första dagarna fick jag träningsvärk i tårna, det har jag aldrig haft förut så då gick det bra, då kändes det som att det hände saker. Men nu var det evigheter sedan, känns det som. Nu händer det ingenting, inbillar jag mig. Det händer säkert jättemycket, bara inget jag ser eller känner 😛
Som tur är fungerar hojen, det börjar bli rutin att cykla 2-3 avsnitt av någon serie på Netflix. Men jag undrar ju förstås hur marathonbyggande det är att cykla….
Naprapaten sa iofs att jag inte skulle få panik, att jag skulle kunna springa både min ultra och mina maror, så jag måste ju som du säger hålla mig i skinnet för annars blir det månader istället för veckor i rehab.
Men det är frustrerande!!!! *grumsar* Fast jag vet ju, ni har rätt.
Du får slå ihjäl en kudde eller något för att hantera rastlösheten.
Skynda långsamt. Du vinner inget om du forcerar situationen och springer för snabbt och istället för ruta 1 igen så hamnar du på minus 5 för att fossingen blir ännu sämre än innan.
Mållös? 🙂