Jaha då skall jag alltså fundera på att summera sommaren, sommaren som inte alls blev som planerat. Efter en semesterresa till Sälen i våras, upplever jag att träningen föll i hop helt och hållet. På pappret såg det ok ut men kvalitén var kass. Sen Bröt jag stortån efter en olycklig äpplespaljé incident. Sen började säsongen med att jag inte hade sprungit tillräckligt så första tävlingen blev det en total genomklappning. Sen blev sommaren alltför stressig. Trädfällning, båtköp mm raserade sommarens träning och sen har jag inte återhämtat mig. Sen var det alla aktiviteter som jag kretsade kring barnen. simmade öppet vatten under 10 gånger totalt. Men men Sen kom första planerade tävlingen. Kalmar Kanalsim, min fru som är uppväxt i kalmar tycker att det bara är idioter som simmar i kanalen. Men det var kul ändå. Simmade i princip i paritet med vad jag trodde. Men jag blir allt mer säker på att min senaste våtdräkt inte är någon jag trivs med. 

Starten gick och eliten simmade iväg. vi lite mer amatörer kubbades bäst vi kunde där bak. Starten var som vanligt en tät händelse. I normal fall (triathlon) brukar fälten snabbt splittras upp.  Men inte i en rens simtävling. Det var många fler som var jämna. Allt som simningen framskred blev det allt trängre och även om antalet simmare omkring mig blev förre gjorde kanalens och framförallt broarnas utformning att det var slagsmål mer eller mindre hela vägen. Kände att jag blev dragen i fötterna. Sen att sikten var lika med noll gjorde att man krockade betydligt mer och man kunde inte “ta rygg” på någon. Klippte till en kille bakhuvudet med handen vi ett tillfälle att jag fick dåligt samvete och kände mig tvungen att ropa förlåt. Som gammal bansimmare har jag väldigt svårt för kampmomentet i OW. I detta fall var det 60% simning och 40% kampsport. under sista bron fick vi bara plats 3 i bredd. Sen var det en tur ner till slottet och tillbaka till stadsparken. 27:26 och ca 9 minuter efter vinnaren. Hade hoppats på att kunna simma neråt 25 min men jag är nöjd ändå. en 52:a plats med en tid som hade varit ca 20 platser bättre 2014.

Några dagar senare var det alltså dags. det som blev sommarens huvudtävling då mina dåliga förberedelser gjorde att jag sköt på Tjörns Triathlon ett år. Kalmar minitri, det som skulle vara min frus riktiga triathlonpremiär, jag med min enorma 🙂 erfarenhet bidrog givetvis med mina klokskaper, jag bidrog så mycket att jag helt förträngde min egen start. Det var fint väder och inte speciellt blåsigt. Det var även knökfullt med folk. När det var dags att avsluta uppvärmningen och coola ner sig inför start konstaterade vi/jag att mitt tidtagningschipp inte fans där jag trodde. vid ca 25min kvar insåg jag att jag inte fått med det till start. Jag hade fokuserat så mycket på att bistå hustru att jag helt enkelt hade förträngt mig själv. Jag hade nu 25  minuter till start och ca 1500m till bilen. Det var många tankar som passerade hjärnbarken innan jag tog beslutet att göra ett försök att springa… iförd våtdräkt, barfota till bilen och sedan tillbaka. På vägen till bilen fick jag glada tillrop att “du springer åt fel hål” Jag fick forcera publiken och det innebar tyvärr att jag ibland stötte emot en och annan. Kände mig som ett bowlingklot. Jag fcik korsa elitens väg när det var på väg i mål och sen tillbaka igen. Jag hade svårt att orka springa i full mundering men jag var på plats i utsatt tid. ca en minut innan start (jag var i sista startgrupp så jag kunde inte vänta in nästa) hoppade jag ner till kattrumpans badplats och traskade ut mot vattnet, Var och andfådd nådde jag fram till min startgrupp med ca 30 sekunder kvar… glada tillrop från speakern om att jag hade gott om tid kom. Själv kände jag mig som en urvriden disktrasa.

Starten går och jag tamaps med en kille som håller jämna steg med mig. Men efter ca 300m är han som bortblåst… bakom mig och jag ser att jag börjar närma mig simmarna från näst sista startgrupp den min fru startade i. Hon vet inte om att jag hann till start och tror att jag sket i allt. Vid 400m har jag plöjt igenom en hel del från tidigare startgrupp och tar några till på väg upp mot plattformen som skall ta oss upp till växlingsområdet. där någon stans är det som att springa in i en vägg. Jag orkar inte ta ett steg till och får helt sonika börja gå upp för rampen. Funderar ett tag på att att stå still och pusta. Gör en skittid vilket är väntat (49:e tid totalt) Men jag skulle gissa att jag förlorar minst 10 placeringar bra på väg upp mot tidtagningen. Jag får gå till cykeln och hjärtat slår som hos en hamster. Jag hittar inte cykeln. Mindes inte att den var så långt ner i den raden jag hade cykeln i. Blir förvirrad men efter nästan över 3 minuter har jag i alla fall fått av mig våtdräkt och på mig cykelskor. Sätter mig på cykeln och börjar trampa. Det känns inte bra. Hjärtat orkar inte. Benen orkar men kan inte bli syresatta som jag vill.  Hade som mål att kunna hålla 34km/h ack nej får slita för att hålla  30. Magen börjar bli sur. Jag börjar må illa. ingen ide att dricka men jag försöker ändå. Kommer i kap Frun efter 4 km Inser att hon har både simmat och cyklar bra. Hon blev ytterst förvånad över att jag dök upp. Några vänliga ord och jag kör på. Pulsen är alldeles för hög och magen säger “dra åt helvete”  Ser i eefterhand att den först milen pumpar hjärtat som en besatt och andra hälften går pulsen ner all mer. Cyklar in på 33 minuter Vilket trots allt är helt ok men jag hade hoppats på mer. En riktigt dålig växling till men de tär inte så konstigt. Jag kände mig rätt kass. Börjar springa… Lunka… Eftersom jag var i sista startgrupp var det i alla fall inte så många som sprang om mig. Hade några som jag höll jämna steg med. Efter 1800m gick det inte längre. Uppgivenheten och spykänslan kom. Det var dags att börja gå. 200m senare blir jag omsprungen av min fru. Jag har bara kommit halvvägs. Jag vill lägga mig ner och gråta. Inser att jag kommer få pisk. Men det går inte att springa… det är bara att gratulera. Försöker springa. Men det går inte. Som tur är gör ja mina försök där hustruns bror med appendix står. Han tror att jag är grym 🙂 Tillslut har jag pinat mig igenom 3500meter gogging och trots att jag går har jag normal löppuls för distanspass. 400m kvar får det bära eller brista. Här skall kommas i mål med hedern i behåll. En hedervärd löpning in i mål och sedan blir jag omhändertagen av frugan som segervisst mobbar mig. Segraren från Damloppet Åsa Lundström står på prispallen bakom mig och jag applåderar tafatt. Egentligen vill jag bra kräkas. Men det gör jag inte… 

Ligger vaken fram till det att resultaten kommit ut och kan med ödmjuk lättnad se att jag slagit frun med 1 minut. 

Det kände skönt att ta beslutet att inte köra en halv ironman. Nu har jag ett år till på mig. Sen har augusti och september bjudit på lite träning och mycket kring barn och familj.. Hoppas på att återgå till rutinerna. 

Var tex på Legoland och insåg att deras rökfria park är ett skämt. De har nämligen rökzoner. Jaha var inte parken rökfri? Visst en zon i utkanten av parken hade jag kunnat acceptera men att ha så många zoner så att det är näst in till omöjligt att slippa skiten är ju ett skämt. Men det är klart det är ju Danmark. Ett landen där språket består av någon form av utstötande av gutturala ljud, samt wienerbröd med Nutella till “frukost” (moereänmääääde som danskarna säger). och ja sen har jag brutit lilltån på samma fot som jag bröt stortån på i våras..Finns det sockor med stålhätta?