Diamond 1000 på Stadion. Väldigt roligt och lärorikt att få gå igenom samma rutiner och procedurer som eliten gjorde iförrgår under Diamond League.
Uppvärmningen hölls av Daniel Lundgren, svensk mästare på 3000 hinder. Mycket lärorikt och intressant, så himla noga de är! En annan brukar ju bara dra iväg… Kanske ska ta uppvärmningen lite mer på allvar i fortsättningen?
Efter att ha slussats igenom diverse procedurer och stationer, prickat av här och kollat utrustning där var det dags. Jag visste på en gång att jag inte skulle vara en av de snabbaste så jag höll avsiktligt noga koll så att jag inte tog rygg på någon jag inte borde ta rygg på.
Ingen klocka, inget pulsband. Bara jag och kroppen. Speak to me, kroppen. Nu kör vi järnet. Beställde hårt tempo men inte för hårt av kroppen. Jag kände igen känslan från intervallpassen och vet att det fungerar att envisas med den här ansträngningsgraden. Det här orkar jag, inte jättelänge men länge nog. Ett och ett halvt varv i alla fall. Klockringning, sista varvet, försökte öka men kroppen hade inte riktigt energin kvar. Försökte ändå, tänkte på Tirunesh Dibaba och hur hon gör, och när det var 200m kvar började det hända grejer. Pressade på. Farten ökade. 100m kvar, liten fartökning till. 50m kvar, energin slut och luften slut. Nu springer vi på skuld och vilja, det fungerar det med, korta sträckor, om man är riktigt envis. Ökar farten en gång till, en sista gång bara för att jag kan. Kom tre steg in bakom mållinjen, förbi målkameran och tog ett snabbt steg åt höger, sen stöp jag bakom en reklamskylt. Andades en lång stund. Massiv syreskuld, prickar i synfältet och pirrande känsla i händerna.
Exakt tid 4:34:56 PB med 14s. Jag hade inte kunnat lägga upp loppet mer perfekt, för mina förutsättningar. Jag hittade det högsta tempot kroppen orkade med för dagen och gjorde mitt absolut bästa. Utan klocka. Hur skulle min klocka kunna vara mer exakt än den professionella tidtagningen på Stadion? Och när skulle jag ha hunnit titta på den medan jag sprang, jag hade bokstavligen fullt upp med att springa? Jag förstår varför eliten inte har sånt.
Jag vet inte vilket jag är mest nöjd med, disponeringen av krafterna, tiden eller själva upplevelsen. Alltihop var en härlig grej att få vara med om. Men det var fruktansvärt roligt att upptäcka att jag kunde slå personbästat trots att jag varit så skadad i sommar, trots att jag inte kunnat träna som jag velat och trots att jag inte kört mer än ett enda fartpass på 4 månader och det körde jag tidigare i veckan…
Inget av det där hade dock hänt alls om det inte hade varit för min bråkiga fästman som anmälde mig i smyg, utan att varna mig. Jag hade nog inte kommit på idén själv så jag har honom att tacka för upplevelsen.
Fast det är lite vågat att anmäla någon så där, på vinst och förlust. Det hade kunnat bli katastrof också 🙂
Tack Per 🙂
Intressant att få ta del.. Tack !! O Du.. Jättebra jobbat !! 🙂
Nästa vecka kör Runday raceday på Sthlm stadion. 3000, 800 eller 400 m. Bara att hänga på 🙂
Hahahaha, ovanor är lätt att samla på sig. Det gör vi nog lite till mans och kvinns. 🙂
Problemet är att den där lättjan (för det är lättja det är) följer med mig till när jag ska köra snabbdistans och annat, som kräver lite med puls. Jag har skaffat mig en ovana tror jag. En i mängden 🙂
Det behövs väl iofs inte om man inte tar det “på allvar”. Men vill man göra sitt bästa är det nog på sin plats att värma upp innan och inte under loppet. 🙂
Jag värmer nästan aldrig upp på riktigt, inte ens för 5km men det kanske jag borde som sagt, 5km kör jag nästan bara på Vårruset och såna lopp som jag ändå inte tar riktigt på allvar.
Försöker komma ihåg när jag körde en riktig uppvärmning sist innan det här men det var nog när jag körde med Runday, förra sommaren alltså… Nåja, man ska inte slita ut sig på sånt 😉
Nej, allvarligt borde jag nog bli bättre på det. Skärpa mig lite helt enkelt, det är ju trots allt en viss skaderisk förenat med att inte värma upp ordentligt innan man bränner iväg.
Hehehe, det går ju inte på kortare lopp – typ under halvmaran. 🙂 Att värma upp under loppet alltså…. Löpskolningsövningar brukar jag inte köra, men jag har iofs aldrig tävlat på kortare än 5 km. På 5 km och milen värmer jag upp och kör koordinationslopp. På halvmaran lite mindre och lite lugnare men värmer ändå upp.
Lugn jogg, lite koordinationslopp och löpskolningsövningar, typ indianhopp och höga knän och sånt, jag tror du skulle känna igen övningarna om jag bara visste vad alla heter 🙂
Egentligen inget nytt eller märkligt, det var omfattningen och omsorgen som överraskade mig. Jag som nästan aldrig värmer upp på riktigt, jag kör de första 2-3km lite lugnare bara…
Vad gjorde ni på uppvärmningen?
Härlig upplevelse och bra sprunget. Vilken rolig grej. 🙂
Det är buskul. Kuligare faktiskt, springa långsamt är mer…. Hm….. Skönt? 🙂
Roger, ja det var faktiskt mycket roligare än jag vågade hoppas 🙂
Kristina, tack! Jag kände mig riktigt duktig efteråt med tanke på hur ofta jag tränar på att hålla sån här fart 🙂
Det är faktiskt rätt kul att springa fort också 😀
Kul! Heja dig!!!
Härligt! Det är kul med fart på bana 🙂
Tack! Det var förvånansvärt roligt, okomplicerat. 🙂
bra gjort, mera ! 🙂