Tävlingsrapport Ironman Kalmar 2014 +livet

Vintern 2012, snön yr utanför fönstret och jag känner
stor tomhet. Sista åren som löpare har varit en stor besvikelse. Visst har jag
löpt 5km loppen snabbare och snabbre, men det blir inte under 20 blankt.
Långloppen som Lasse-Maja och Lidingöloppet slutar mest på kramper i vader och
lår, så sista delarna blir hemska.

Vidare får jag för mig att det är backträning som är
lösningen på mina problem, jo visst. Med backträningen kommer mera problem.
Knärehab uder 2 vintrar pga dessa bra tips jag fått om backträning. Lär känna
Sveriges bästa sjukgymnast, Penti Pitkänen. Han hjälper mig genom knäkracherna,
och styr bort backträningen och ersätter den med vanliga intervaller, och
självklart övningar.

Letar, söker efter lämpliga mål. Nu är det så att jag
genom livet alltid gått in hårt för det jag brinner, och många runtomkring mig
kallar mig för bokstavsförkortningsbarn. Må så vara, men ingen dignos, inget
fel. Hehe

Men ABC i bagaget så inser väl vem som helst att en
Ironman är lagom att göra nu när man skaffat barn 1, gift sig. Skaffat barn 2
och köpt hus. I den ordningen. Nu börjar jag påverka fruns undermedvetna, med
att alltid lämna datorn med en video om Ironman på.                  Nu är fröet sått, och dags att
skörda. Berättar mina planer och får medhåll från familjen, läs frun. Nu visste
nog hon inte vad hon sade ja till, men resan till IM var kul.

Crawlkurs i Arboga, vintern 2012. 6 gånger i badhuset,
och 26 gånger i badhuset mellan dessa 6 gånger i badhuset. Fy den lede vad det
var svårt att lära sig crawla.                            Säger att det tog 2
månader att lära sig crawla 200m, 2,5 månader att crawla 500m och 4 månader att
crawla 2km.                                                                                                                    Simmade
även massor våren 2013, och så även i Thailand, med en pool som var 300m lång.
Bra för crawlning. Bra för mig. Dåligt för övriga badande.

Våren 2013 inköptes en Trek 2.1, en racercykel. Nu
började livet som cyklist. Lade ut 15000kr på cykelsaker innan jag ens cyklat
1m. Hade bara bestämt mig i huvudet att detta skall jag älska. Sagt som gjort,
börja cykla i April. Hittade en väg med is i kurvan, för övrigt samma väg/backe
som förstörde mina knän (2a knäsmällen), nämligen Rabobacken, mot Munktorp.
Skitbacke, skittips och en för övrigt dålig kulle. Ja, isen ja. Gjorde min
första vurpa som cyklist i Rabobacken, minnesvärt förstås.

Sedan cyklade, simmade och löpte jag under 2013. Löpte
dock bara 1 pass/veckan. För löpningen har alltid förstört mig. Sommaren kommer
och sommaren går. Poff.               
Hösten kommer i full kraft, och årets enda lopp stundar. Sala Silverman
2013, halva Ironmandistansen. Slutet på Augusti, högsommarvärme och hösten blir
till sommar, om så bara för en dag.

Det är idag familjen för första gången blir
introducerade i vad jag satsat på under 2013, 8 månaders träning, mycket
dränkning, läs crawling. Våtdräkt inköps under denna period också, och under
premiärturen skrämde jag skiten ur Norbergs granne vid Västlandasjön, kul men
en annan historia. Sala Silverman, ungarna med, underbara frun med och 2
häftiga grabbar. Pärona medföljde också, och pappapäronet som inte riktigt
varit frälst på detta fastnade nog mycket i sporten när han fick närvara, och
se atmosfären och se att hans grabb kunde ta det lugnt och följa sin
tävlingsplan.                                                                                       6h 12min senare
gjordes målgången, väldigt allena. Jättestolt, och enormt lycklig. Fast för
sporten, ja. Tränat löpning för lite, jovisst, men ingen nyhet.                                                       
Säkerligen bland de 15 sista på loppet, men VEM FAN BRYR SIG.

Nu var familjen nästan lika frälst som jag, men ett
bekymmer. Detta var halva distansen, och nu då?                                                                                                           
                                             Försöker
att planera mina pass, men det går aldrig. Är det inte hockeyträningar så är
det övertid. Är det inte fruns arbete inom vården så drabbas äldsta grabben av
en obotlig sjukdom vid namn Morbus Crohn. Herr MC, och Liam fått den är mitt
livs hittills svåraste besked. Följer mig varje dag, och varje natt. Tänker
alltid på att denna sjukdom kan bli hans helvete på jorden, och då skojar jag
inte. Har så mycket fakta, och är med på FB om IBD sjukdommarna så det känns
som om jag lever med de.                                                               
Finns inget annat som jag tänker på så mycket som Liams IBD sjukdom, en
autoimmun sjukdom. Kroppens egna immunförsvar attackerar Liams tjocktarm, hela.
Crohn kan dessutom hoppa mellan munnen, matstrupen, magsäcken, tunntarmen,
12fingertarmen och tjocktarmen. Detta är det första jag tänker på varje morgon,
och det sista jag tänker på innan jag somnar. Kommer följa Liam genom livet,
stötta honom om så behövs tills jag dör.               Denna sjukdom ramlade in i vårt
liv Fredagen den 13, 2013 i December.                             

Behöver jag nämna att Andre har ont i magen, dygnet
runt. Ibland mera, ibland mindre. Andre står under utredning i skrivandes
stund. Här har jag bestämt att det inte är någon förbannande elak sjukdom.
Tyvärr tänker jag mera på den diagnostiserade MC.                  Kommer självklart hjälpa
Andre livet ut också, men här löser vi magen med snällare diagnos. Det har jag
bestämt.

2014 är året då jag hittar min basvecka med träningen.
Den vecka som jag kan repetera fast vi bott på sjukhus under långa stunder.
8h/veckan får jag ihop, inte mera, inte mindre. Årstimmarna blir omkring 400h.
52% cyklar jag 18% simmar Resten får ni mattematikexperter räkna ut
själva.                                                                                                     Faller
även för frestelsen att inhandla en instegstempohoj. Tills familjens stora
glädje. Nu är familjen komplett till 66%, fattas bara en mountinbike, men ge
mig 4 veckor så får ni se på fan. Har man tempohoj måste man ha snyggare hjul,
sagt som gjort. Dessa inhandlas på rea på Cykloteket, och kostade mindre än en
säng kostar. Nu kommer vi till huvudfrågan, en hjälm. Självklart måste den vara
snygg, och dessa hittar man i Tyskland, med hjälp av datorn. Kostade mindre än
4 sommardäck, inkl.nutrition, däck, slangar, cykelbyxor, tröjor, osv.           Nu till hjärtefrågan, kan ge HLR
(hjärt och lungräddning), men som triathlet måste man äga en Garmin 910xt, och
dessa ger Elgiganten inte ut gratis. Kostar som 2,5 märkesjeans.            Att tävla i en Ironman kostar inte
mera än en V70 av årsmodell 2005, så det borde de flesta kunna fixa, läs skämt.

Träningen rullar på, veckorna blir till flera veckor,
och som plussas på och blir till månad. Månad blir till årstid, som ändrar färg
och blir till vinter. Efter vintern börjar inte sommaren, utan en lång jävla
period av, just det, ingenting. Liam börjar i fotboll, och André slår fast att
fotboll är inte hans grej. Frun jojjosportar. Börjar, slutar, börjar, slutar.
Köper nya kläder, börjar och börjar, men slutar lite grand.                                                                                           
Idag köpte jag förresten en mountinbike till Andre, så han skall härmed
börja i cykelförening. För det har pappa bestämt, vidare skall André göra
Ironman, för det har hans pappa sagt att det gör du när du fyller 18. André
tror det är hans egen ide. Liam skall bli NHL proffs.            Jag uppmuntrar sådana tankar, och
varje gång jag hör de blir jag ledsen i hjärtat. För Crohns har inte visat sitt
fulla ansikte ännu, och hoppas för övrigt att Fucking Jävla Crohns aldrig gör
det. Liam är i remission sedan December, och vi håller tummarna att han så
förblir……

Men nu tappade jag bort mig, Frun vandrade omkring på
IM expot och slog helt sonika fast att cyklarna är skitsnygga. Hon önskar sig
nu en racer, och så får det väl bli. Kommer nog kosta mindre än en Smart-Tv (ni
fattar att vi inte har en Smart-Tv, va?).                                Men hallå, nu
tappade jag bort mig igen, blandade dåtid med nutid. Men det är inte jag som
behöver läsa denna smörja, det är ni, mina fans och fiender som läser den.

Sommaren 2014. Varm, varmare, varmast. 4 veckor
semester och 3 veckor föräldraledighet. 4 + 3 = 7. Svar 7. Nu hjälpte jag er.
Flera veckor på fiskesemester, som avrundas med några hotellnätter, så
Hollywoodfrun blir glad, för glad fru gör man glad. Glad man får vuxentid, och
kan träna mycket och gnälla lite.

Barnen får mycket fisk, harr och öring, stora och små.
Pappan får mest, och störst. Pappan har flugfiskat sedan 6 års ålder och använt
ABC sjukdommen till att lära sig, och mölja fiske dygnet runt. För tid är fisk.

Hollywoodfrun reser till hufudstaden och parar, läs
partar av sig medans barnen får vara med om en grabbvecka. Grabbvecka:                                                                                            
besöka hotell gratis, pissa i Dammån, bada i Dammån, inte diska, inte
städa, fiska utan fiskekort och fiska där det finns fisk, men visst är
förbjudet. Nej jag kanske inte är en fördömlig pappa, men vi har kul. Tror
stenhårt på Astrid Lindgrens ord, ge barnen kärlek, mera kärlek så kommer
folkvettet av sig själv.

58 mil hem till Köping, husvagn på ryggen. Packar om
för nästan 4 veckor solsemester. Öland, Sonjas camping, här kommer vi. Fyrar,
gocart, mera gocart, badning värme och mera värme. Trollskogar, loppis,
Byxelkrok, Böda, Borgholm, lekparker, Gladiatorer, Vikingar och mycket mera.
Dagarna rullar framåt.

Tiden tickar så fort så Tisdagen är helt plötsligt
här, Kalmar, Stensöcamping. Förresten, glömde, jag vart ju förkyld 19 dagar
innan IM, och det gynnade hälsokostindustrin med säkert 2500kr. Kunde inte
träna på en vecka, och började sedan för tidigt. Fru arg på korkad man, man
fattar absolut inte varför. Snor och hosta är naturligt efter en
förkylning.                Kunde inte ens
simma utan att lungorna bråkade, fru nu arg på man, man fattar ingenting.

Blir helt plötsligt kontaktad av en person som jag
inte känner, på FB. Äntligen hade jag nytta av FB. Åsa Bäck, elitdam på många
dicipliner, sambo med triathletlegenden Pasi Salonen.    Får order att sluta upp med mina jävla
dummheter, att träna sjuk alltså. Vila i 2 dagar, testa sedan att träna, om ok
träna på. Om inte, vila ända fram till IM.                                               
Berättar detta för fru, som undrar varför jag lyssnar på Åsa och inte
fru. Jag fattar ingenting.

Förlåt min älskade fru, men nu kom ordern från himlen.

Kalmarveckan är underbar. Ungarna skitjobbiga och
livet leker och är underbart, sa jag att ungarna var skitjobbiga. Dinovärldar,
slott, affärer, turisttåg och Donkar besöks. Svänger på dygnet, blir en
dagtidsmänniska, istället för en Vampyr. Liam lärde mig att springa fort som en
vampyr, man Ilar. Nytt ord för akademiska ordlistan, Ilar. André har också ett
nytt ord, i ett nytt sammanhang alltså. –Pappa, på väg till dammån såg jag 2
fåglar, 3 myrstackar, mycket älgbajs och 3 parader. Här tänkte jag minst i 10s,
sedan naturligtvis. Myror som går, myrstigar är förstås parader. Barns ord är
härliga, dem bara säger saker.

Torsdag, kolhydratuppladdning. Mat, pasta från ICA. Vatten
och bröd. Vandrar genom Kalmar, genom expot och Hollywoodfru blåser pengar som
om de vore gjorda av toapapper. Toapapper, nu kommer vi till skitet. Fredag
kommer, efter Torsdagen som hade IM bankett som var perfekt, storslagen och
mycket högtalare. Precis som jag önskar. Fint om Lena som vart ihjälkörd i
sommras, fint hedrat. Mina ögon tårades.                                                             
Pastaparty. 2 portioner, allt bra. Nu tappar jag bort dagen, Torsdag
eller Fredag, 1+1 blir Fredag. Fredag kommer och 18.00-21.30 har jag massiva
diarrer på Stensö camping. Tömmer ut allt, och jag kliver in i en deprission.
Tror ni jag skojar, 18 månaders träning går åt helvete nu. Fy fan och hans
bror. Somnar 22.00, vaknar 24.00, kläder på, går till toa 100m bort, mera
diarrer. Hög puls med en sjukdomskänsla. Svårt att somna och är bara ledsen.
Men jag brukar alltid kunna resa mig.                                                                                                                
Vaknar 03.00, samma resa, men nu sker underverket, bara någon brakskit.
Så lycklig är det länge sedan jag var för något prutt. Nu jävlar, nu laddade
hjärnan om, nu fixar Christian detta. Det enda som krävs är jag får behålla det
jag stoppar i mig. 03.45 ringer klockan, men va fan, jag är ju uppe redan.
1,5dl havregryn, mjölk och 2 smörgåsar blir frukosten.               Smärta i magen så klart, men
frukosten stannar. Glad som få, men inser att nu gäller nya regler under dagen.
Inte mina 30km/h på cyklingen, inte 7min/km på löpet.

Tar med mig en banan till inchecket, plus orolig fru.
Som inte riktigt trodde på en IM med magsjuka. Mina päron har barnen på Öland,
och min morbror. Min hejaklack, mitt stöd.   
Har aldrig varit orolig under dessa 18 månader, men Torsdagkväll, när
päron hämtar tjuriga barn så blir jag ensam. Ensam med egna nervösa tankar
suger. Efter 15 min ensam tänker jag ändra på nutrtion och kläder på loppet.
Typ allt. Efter 1h ensam återstår enbart nervöshet, och insikt om att följa den
tävlingsplan jag gjorde V25, typ innan min semester började.

IM. Ironman. Cirkus Amerika. Jättekul arrangemang, och
det var därför jag ville köra detta. Ville ha ljud, ljus och Amerikansk
speaker. Hawaii och dess slots.

Tillbaka till simstarten, och bananen kläms, trycks
ned och behålls. Tack mage. 2000 personer, och jag ställer mig i 1,35 kön, och
ändrar innan start till 1,25 kön. Sista minuten beslut, hörde i kön bakom mig
att folk skulle bröstsimma, och sådana hatar vi. Dessa lömska sidsparkar kommer
som en trut från brun himmel.                                                                       
Starten går, och jag simmar, simmar och simmar. Inga problem här heller.
Pissar 3 ggr i våtdräkten under simmet, och känner mig som en stor kille.
Pissar till och med lite tvångsmässigt alldeles innan uppgången. 1h 20min
simmar jag på. Alldeles för fort egentligen, men var tvungen att bli elak efter
30min. Bensparken kopplas in för att få folk att sluta trycka ned mina ben. Så
med benmotorn går det fortare, kul, för jag gör i princip PB på denna
simmning.                                                                                                                                   
Nu när jag nämner PB, persoligt rekord. Mitt livs längsta simning är
3000m, längsta cykelpass är 12mil och löpning 3mil (sabbaKnäLidingölopp).
Förmodligen för få långpass, men jag visste förstås att jag skulle klara detta.
Hjärnan är ett underbart redskap, så länge den samarbetar. I min kappsäck finns
tunga 2010, samma år som SabbaKnäLidingöloppet, där hjärnan utsattes för vissa
utmattningssymtomer, och resan därifrån har varit lite tung. Men hjälpen stavas
motion, motion och mera motion. Byta arbetsuppgifter och rensa bordet.

Simningen check. Av med mössan och ger den till första
bästa barn jag ser. Glada ögon möter mina ögon. Söker min säck med cykelkläder,
och visar snoppen utanför tältet.

Start cykling. Ölandsbron, magiskt, underbart och
allmänt härligt. Helt plötsligt tittar jag på pulsklockan och ser att pulsen är
som under ett intervallpass. Nya tankar, och ny plan.      Inser att detta beror på magsjukan och
rullar nedför hela Ölandsbron. Ser folk som egentligen är sämre än mig. Ser ut
den största killen jag hittar, 1,95 man, stor mage och stora lår. På en
racercykel, glider in bakom. Nu kan vi säga att jag håller 10m avstånd i 18
mil, och dessa killar kommer och går. Dem försvinner alltid i Bajjamajjorna,
och jag måste söka nya ryggar. Hittar ryggar och behåller mina 10m. Det ger
vindskydd, och det inser jag att jag behöver för att klara dagen. Dricker 3
klunkar vatten var tioende minut, och äter var tjugonde minut. Efter varje
måltid kommer 1-2 minuter med magsmärta, och magen är som en uppsvälld ballong.
Börjar undra hur det kommer gå att löpa med en ballongmage, men lägger bort
dessa tankar.

12 mil Öland är över, sakta och fint. Inge trött alls
efter min nya plan. Finns i dessa långa rader med cyklister som vissa passerar
i 120 blås (cykling 6h 50min).                                                                         Min toalett är mina byxor. Pissar
säkert 7 gånger, ståendes och folket bakom höll då sitt avstånd. Känner mig
stolt som inte ger bort 6x3min i pisstid. Tänker på min kompanjon Over som
gjorde IM 2014, fullföljde, men fick tiden 16h 4min. Hade han pissat i byssor
så hade tiden hamnat under 16h. Men Ove vart berömd J

6 milalopen ovan Kalmar. Allt lugnt och städat, jag
saktar ned farten inför löpningen, och bara vilar. Klämmer 2 panodil till,
efter att ha knaprat några sådana under lopppet.       Magonda har gett med sig sista timmen,
och förvandlats till gaser. Gaser ger pruttar, och pruttar det gör jag. Stort
och mycket.

Cykel av, löppåse in, nedpissade kläder i påse (ända
tills Tisdagen, då fru upptäckte denna plastpåse och höll på att spy av lukten.
Ja de lukar fortfarande).                                              Startar löpningen, benen rullar enkelt
igång. Min plan var 7min/km, men benen verkar erkänna 7,30min/km som sin fart
nu, och det accepterar jag. Löpningen i Kalmar är effektfull, folk, glädje,
barer, folk mera folk och åter folk. Min plan var att aldrig neka ett barn en
High Five, och det gör jag aldrig. Vuxna får dessa också. 14km per varv, 3
varvsbana.                        
Skyltar, text i gatan som är rolig, fester i var trädgård och massor av
atleter. De flesta löper fortare än mig, men jag bryr mig inte. Är inte där för
rekord, utan för att bärga hem en medalj. Efter 5min löpning kommer en
stigning, och pulsen stiger till 155, och då beslutar jag mig för att den
aldrig får stiga över 155. Så fort den stiger mot 155 sänker jag farten.               42km är långt. Får energi av min
familj, och det räcker.

Efter ett tag kopplar jag in autopiloten, ett steg
till, ett steg till. I puls 150 kan jag löpa för evigt. Väntar tills det
berömda, en mara börjar vid 30km. Mycket riktigt, en mara börjar efter 30km,
men spelar ingen roll för mig, kunde löpte 50km med autopiloten ikopplad.                    Stegen blir kortare och
kortare. Publiken färre och färre. Sista varvet så har publiken packat ihop,
festen är visst slut. Finns visst publik vid målet, på Stortorget, men där är
inte jag, på långa vägar. 14km, första varvet tog 1h 40min. Räknar i huvudet,
tiden blir 14h. Kan gå sista varvet och ändå klara 16h gränsen.

Kör mattematik i huvudet, 7×4=28, sedan ett
tvåsiffrigt tal, 14×7, ojoj, =98. Hjärnan fungerar, fått i mig nog med energi
och vatten. Allt bra.                                 

Får mitt tredje band runt armen, 2km kvar. Är inte
alls så glad som jag trodde jag skulle vara, antar autopiloten sitter i, hårt.

Upploppsrakan, skickar min kepa till publiken. Ser
inte min familj, kanske tittar jag inte efter bra nog. Inga tårar som jag
trodde, börjar gå. För det skulle jag göra efter efter att löpt min mara (löpte
hela tiden, stannade vid varje vätskekontroll och drack 1 mugg vatten, 1 mugg
cola, ibland gels och ibland bröd, chips, saltgurka).                                                                      
Går genom upploppet, stojjar lite, High Fivar speakern och går genom IM portalen.
Hörde aldrig någon säga Christian Ljungstrom, you are an Ironman. Autopiloten
på, och den stör systemet (löpning 5h 50min). Total tid 13h 51min. Jag är en
Ironman.

Efter målgången försöker de lura på mig stora aluminiumlakan.
Men jag mår ju som en prins, skitbra, perfekt och behöver inte sådana. Familjen
säger något, fattar inte vad.                        Hittar min påse med
torra kläder, hittar in i Athlets garden. Hittar en bänk utanför tältet och
sätter mig ned. Börjar ta av mig skor och vissa kramper kommer omedelbart.
Konstigt, det var inte med i min plan. Naken och börjar sätta på mig byxorna,
och kroppen börjar skaka, mycket och jag undrar varför den sviker mig så. Så
pigg nyss, så dålig nu.                                 Hittar tältet
med mat, och sjuksyrra hittar mig. Fattar enligt henne att det enda som kan
fixa värme i min kropp är mat, eller enrgi. Bara att börja mosa i sig chips,
sockervatten, cola, pizzabitar och bulong.

Efter ca 90min i tältet har jag fått värme i kroppen
så jag törs söka efter min familj. Det de sa, som autopiloten störde var att de
står vid utgången. Tog mig 3 rundor vid målgången, och visst sökande att fatta.

Familj assisterar med stor filt, vilket min kropp
uppskattar. Den fryser mycket. Filten var på i flera timmar till. Cykel hämtas,
3 äckliga påsar med kläder hämtas.                                            
Fru kör bil, man är invalid.

På camping. Trött förstås. Efter att ha läst allt
ståhej kring min resa på FB, Köpingskamraterna så blir jag rörd. Trodde inte
denna min IM resa skulle skapa så mycket konversation. Så tack för dem
läsningen, det värmde.

Fryser hund. Kropp sjuk. Mage levererar skit, men nu
bättre konsistens, Men efter en heldag utan mat, bara bars och gels så är det
ok att magen tycker till.

Haltar, med 8 blånaglar och 2 svullna stortår mot
duchen, Filten över axlarna, glömmer schampo och bryter nästan ihop. Små
problem, men stora i nuläget.                                          Ny
tur, med schampo, till duchen och fryser och skakar hund. Att tvätta sig mellan
benen, med skavsåren, som är pissade 7-8ggr på ger stor smärta vid intvålning.
Skavsåren i nacken efter våtdräkten är irriterande och fötterna är bedrövliga.
Bestämde mig innan att jag inte skall smörja in mig någonstans, för den smärtan
skall hjälpa mig genom loppet. Bli min vän.

Somnar sent. Vaknar sjöblöt av svett, vänder kudde,
vänder täcke. Detta fortgår hela natten, och allt blir blött efter 4
vändningar. Inte kul alls. Inser att kroppen säger något, men jag fattar inte
kroppska, så vi har en ickekonversation. För övrigt lika Söndagnatt.                         Semestern är slut på
Måndag, och arbetet stundar. Mycket uppskattning där, och min resa har
engagerat mera folk än vad jag tror. Blir bjuden på mat 2 gånger denna vecka,
och inser att livet som stjärna är bra.

Måndag och Tisdag är kroppen invalid, seg, trött och
ont. Onsdag till Fredag kommer tröttheten. Har en föreläsning om 4h på
Torsdagen, och jag tuppar nog av 5-6 gånger. Församlingens Svarte Petter.

Idag Lördag, sovmorgon, första på ett tag och kroppen
och huvudet vaknar. Tillbringar dagens med sånt jag vill göra, och väldigt lite
med sådant jag måste göra. Tänkte träna, men inser att det kan vänta tills
imorgon.

Vänta, måste berätta vad jag gjorde i veckan. Huvudet
har nu ett mörker, och målet är klart. En resa om 18 månader gick i graven, och
jag vet inte vem jag är längre. Var Christian, han som tränar inför IM hela
tiden. Bilderna ovan skrivbordet, på Ölandsbron och målgången slängs i
papperskorgen. Vem skall nu vara?

Visste denna tomhet skulle komma, och den förstärks
väl av en fördärvad kropp och ett överbelastat system, läs hjärna. Surfar,
letar på Google, skriver utmaning + idrott och läser träffarna. Ser inga
intressanta och inser att mörkret är här.

Ser att Sala Silvermanloppet ber sina deltagare att nu
komma ihåg att avboka innan en viss dag, för betalning av startavgift tillbaka.
Poff så är jag anmäld till Sala Silverman, en avbokningsplats genom deras
trevliga Herr Lanz.                                                                             Fru undrar
hur jag tänkte där, och jag erkänner förstås att jag inte tänkte, det bara vart
så, och 700kr fattigare för ett enormt naturskönt lopp. Kunde betalat 1500kr
för detta J

Skyller på min ABC kombination för Salaanmälan. Eller
är det myten om en själv, IM tränande, mörkret och suget efter mera. Vette fan,
jag är inte psykolog, och blir nog ite det i år heller.

Päronen undrar också hur jag tänkte där, men de borde
vara vana nu. 41 år ung, och fortfarande kan jag leka i lekpark.

Vad gör jag nu? Vet inte, jag tänker utmana mig själv
med att bryta IM träningen här och nu. Lovade familjen detta innan, och det
håller jag. Tänker träna 6 dagar i veckan, men kommer inte att sakna dessa 3-4h
pass. Kanske in på gym under vintern, 2 pass/veckan. Stärka kroppen min. Mera
kvalitetspass, mindre mellanmjölkspass. Köra Sala Silverman nästa år, igen.
Borde vara en ok form att vara i, en halv IM i alla fall.

Varför kör många andra Im igen? Tror man är rädd för
tomheten, IM identiteten, den som upptar stor del av livet. Hur andra uppfattar
dig, genom dina ögon. Inget fel med det, men jag bryter här och nu.

När kör jag min nästa IM? När jag har familjens
godkännande, och känner för det. När semesterkassan säger IM USA, eller IM
Australien med min familj, kanske 2015, kanske 2020. IM är något jag kommer
återuppta, och genom halv IM träning, kanske olympisk distans så kommer jag
utvecklas mera, än genom dessa långlångpassen. Där måste kroppen någon gång
braka ihop.

Med vänlig hälsning//Ironman Ljungström