Denna maj-helg skulle vi åka till Schweiz och träffa fyra vänner för en gemensam klättertur.
Jochen, en av dem som introducerade oss till alpin klättring, organiserade
turerna. Jochen och hans goda vän Klaus, som dragit upp oss på en annan lång
led på Grundschartner häromåret, var de som troligen skulle få leda våra två
team nu i helgen. De båda verkar ha en fäbless för långa alpina leder. Efter
vårt senaste äventyr ihop fick Markus plantar fasciitis av påfrestningarna;
fotproblem som stannade i 9 omkring månader. Låt oss hoppas att det går bättre
denna gång.

Och så var det Alex
och Conny, ett äkta par med många gemensamma klätterår på nacken, även om just
vi nästan bara gjort skidturer med dem innan. De skulle alltså följa efter
Jochen, och vi efter Klaus, även om det möjligtvis var meningen att vi skulle
hjälpa till…

Två replag, sex
personer. Kanske lite för många för att klättra samma långled egentligen…? Tid
är säkerhet, och fler personer oftast betyder mer tid. Men, det skulle säkert
gå bra ändå. Vi tar i alla fall med ett gott humör!

“Die «Diehlkante» ist mittlerweile zum beliebten
Klassiker geworden, und fast jede Seillänge verbirgt eine kleine Knacknuss.” – Schweiz Plaisir West 2006: 6a
(5c A0)

Ett par veckor innan
turen hade jag och Markus vågat oss på lite löpskolning. Dålig idé. Markus drog
upp något dumt i Akilles-senan, en skada som inte hunnit läka än, och som han
därmed tar med sig upp på turen.

Jochen kämpar med en
kanske-förkylning. Han har tre små barn, så att hålla sig kärnfrisk är kanske
inte det allra lättaste. Vi hoppas bara att det inte kommer att bryta ut till
något värre.

Vi andra är friska
och glada, om än inte fullt utsövda efter en natt i tält kring nollan. Vi har
bivackerat i Jaun, en liten, liten by nära den avgränsade men dramatiska
bergskedjan Gastlosen där vi ska klättra. Leden vi valt heter ‘Diehlkante’.
Enligt det lilla vi hinner hitta och läsa innan den rätt spontana avfärden, så
handlar det om en gammal led (1945) med alpin karaktär. Det brukar kunna betyda
dels att det är långt mellan möjligheter att säkra, och dels att det kan vara
en del gräs och lös sten och annat bråte här och där, samt ofta svårt att hitta
vägen. Kort sagt, det brukar kunna bidra med lite extra krydda.

Vi går upp tidigt
för att få ner tälten och åka upp till Mittelberg, dagens startpunkt, innan
morgonen hunnit lämna nattkylan bakom sig. Anmarschen därifrån rätt odramatisk.
Snöfläckar ligger kvar längre upp, och i gräs-geggan som återstår där snön
smält letar sig tappra vårblommor fram. Vita krokus och gulbleka aurikel, och
så några knallblå vår-enzian och lila orkidéer. Fast mest gegga. Lite Längre
ner i dalen är det redan sommar. Vi bara hoppas att vi slipper snö under
nedstigningen.

Molninsvepta toppar under anmarschen 

Snörester

Insteget återfinns
relativt snabbt, kanske för att vi är flera som letar. Snart skjuter alltså
Klaus iväg på den första replängden, nästan innan jag hunnit få honom säkrad.
Vi behöver skynda oss idag, det vet vi. Det är förvisso “bara” 9
graderade replängder inritade i klätter-topon, som är tänkt att beskriva varje
replängd och dess svårighet (men gör ett tveksamt jobb). Men därtill kommer
ytterligare 3-6 längder (beroende på hur man räknar) som är lite lättare, men
fortfarande klättring snarare än scrambling, och som vi tycker kräver säkring.
Och dessutom en hel extra bonuslängd, en mer teknisk alltså och lång som våra
rep, som verkar hoppsan hejsan bortglömd i topon.

Klippan är fascinerande. Helt annorlunda från det vi är vana vid. Det är grå kalksten, vässad av vatten över tid. Det är rått, vasst, och fullt av vackra strukturer. Ibland vertikala rännor med skarpa kanter, men ofta mer som ett månlandskap, om det nu alls kan liknas vid något. Friktionen är fantastisk, men vår vinterklena hud på händerna får lida. Det märker vi nu inte, inte så länge vi klättrar. Då existerar bara nästa steg och nästa vila.

Lite lättare de första replängderna; men alltid denna fina klippa med struktur

På replängd tre
hamnar vi fel. Det är topons förtjänst. I verkligheten är alla kammens tre
leder till vänster om den stora grottan. Oh, well, det kanske går ändå?

Det skulle ha varit
ledens svåraste replängd, även om vi hade gått rätt. Men nu, när vi hamnat
på ‘Salut les Copains’ i stället, blir
det plötsligt ännu ett tick värre. Lite för
nära vårt replags gräns… Vi accepterar denna sanning då Klaus inte kommer
vidare, där han står vid den näst sista synliga bulten. Han ropar ner till oss
att han ska försöka traversera åt vänster, tillbaka till rätt led. Men det
visar sig nu inte heller det lättaste. Han befinner sig vid en tak-liknande
struktur utan grepp, som dessutom är blöt och hal av alger. Det hela får ta
lite tid. Vi måste ju lösa det på något sätt. Och faktskt, han klarar traversen
med bara fåtalet okvädesort och är inte alltför långt senare redo att ta upp
resten av sitt replag.

Jochen och hans team
har vid det här laget redan börjat på rätt led, längre till vänster. Det verkar
smart. Men någon i vårt replag måste följa efter Klaus för att kunna rensa bort
det material han satt in för säkring. Och Markus blir det ju inte, för han
sitter för närvarande och surar över en hälsena som möjligtvis skulle kunna gå
av snart. Så då blir det väl jag.

I föraren är den här
sektionen angiven som A0, för bägge leder. Det vill säga, det förväntas att
klättraren drar i utrustning för att kunna komma upp med ungefär den grad som
angivits. Vill man inte dra i slingor så måste man inte, men då blir det svårare.
Jag drar. Mer än en gång. Mest vid det hemska blötmossiga taket, ugh, jag
kommer att drömma nattsvarta mardrömmar om det här… Hur sjutton klarade Klaus
sig förbi algblötan som försteman?! På något sätt kommer jag upp, men mina
minnen är ganska blurriga. Jag minns mest bara tröttheten i armarna efteråt.

Markus slipper
försöka. Han inväntar att team Jochen sätter upp en slinga åt honom, så att han
kan klättra efter dem utan att riskera en jättestor pendel vid fall. Hela
arrangemanget tar ganska mycket tid, men det gör inget, bara vi kan lämna denna
mardrömsrepa bakom oss.

Han kommer upp till
slut, en stund efter att det andra replaget passerat. Han är inte helt nöjd. Vi
är alla överens om att det här inte alls var så himla lätt; alltså att graden
inte stämmer sådär jättebra. Det hade vi ju egentligen läst om innan, men sånt
går ibland inte in, förrän man själv står där och knappt kommer vidare.

I denna anda
fortsätter det nu också framöver. Ibland är det någon enklare passage på gräs,
men oftast längder både hårdare och längre än vi föreställt oss. Och allt som
oftast med någon helt ny spännande typ av svårighet att hitta lösningar på. På
en sådan replängd ger Markus upp, och tar till en prusik-knut på mitt just då
av en händelse spända rep. Repklättringen finner han enklare än att försöka på
klippan. Tja, det är ju ändå ännu en A0-repa; aidklättring som aidklättring,
slinga som slinga. Bara vi kommer upp någon gång.

Efter 7 replängder
(som i verkligheten visat sig vara 8 långa), plus en kortare gräspassage och
en mycket utdragen sådan, så når vi det som i vår gamla topoguide utmärkts som
“Notabstieg“. Med tanke på Markus fötter, som nu klagar på mer än ett
sätt, och på den redan ganska sena timmen vill vi gärna avbryta här. Men vad vi
ser för firning inger inte det starkaste förtroende…

Vi – jag, Markus och
Klaus, befinner oss på en liten förtopp med utsikt över ledens mest
kännetecknande A0-passage. Det är en travers till höger över en kort bit av nära blank
vertikal klippa. Fyra moderna bultar sitter med täta avstånd, för en
gångs skull, och på ungefär samma höjd bredvid varandra. Tanken är att man ska
hänga in långa slingor i dessa bultar vilka man använder som steg. Utan
liknande hjälp blir traversen näst intill ogörbar, för alla som inte är som Adam
Ondra eller Spindelmannen. Just nu, när vi står på förtoppen och blickar ditåt,
så är siste man i team Jochen i färd att klättra passagen och rensa ut Jochens
slingor efter sig. Det går långsamt men stadigt och ser faktiskt lite häftigt
ut.

Men, nu måste vi
bestämma oss. Avbryta här, eller fortsätta efter dem. För att avbryta måste vi
ner på kammen mellan oss och team Jochen, bara det en firning. Sedan är frågan
var det går vidare ner. Det hänger flera gamla slingor runt en stor sten, men jag
tycker inte stenen ser stor nog ut. Har varit med om stenar av den storleken
som flyttat på sig förr. Dessutom visar det sig att ingen riktigt vet exakt hur
nöd-nedstigningen skulle te sig – ofta är det ju farligare med sådana äventyr
än att bara fortsätta klättra, så det gäller verkligen att åtminstone veta vart
man ska. Vi har kopior av topon på papper, men detta var visst, om alls,
återgivet på en annan sida.

Vi bestämmer oss för
att klättra vidare.

När vi väl kommit
till standplatsen, efter en firning och en kamklättring för alla tre, så
fortsätter Klaus raskt vidare mot traversen. Han sätter in så många slingor det
bara går och det löper faktiskt på bra. Markus får komma efter, och så till
sist jag som ska rensa replängden. Jag måste säga att det här är en intressant
upplevelse för mig. Jag har gjort ganska många A0-ställen förrut på olika
leder, men inte såhär utstuderat, att man verkligen inte kommer vidare utan
att stå i slinga efter slinga efter slinga. Tack och lov visar det sig mer
klart sceniskt än svårt. Kan man bara hålla i sig, och stå stadigt i sin slinga,
så kommer man över utan särskilda kunskaper eller svårigheter. Skönt!

Men nu är vi ärligt
talat ganska möra. Vi har klättrat i omkring nio timmar. Det är en enda
“riktig” replängd kvar enligt topon. Fast vi vet innerst inne att det
kommer vara en sån där replängd utan slut. Snart borde det bli lättare, och vi
kommer att klättra på alla samtidigt på löpande säkring, tills vi når toppen.

Problemet är bara
att de första meterna är oväntat branta för sin grad. Klaus är naturligtvis 50
meter bort när vi väl börjar klättra; långt bortom höravstånd. Vi vet att han
troligen inte har stand, dvs han sitter inte fast någonstans. Han bara står på något
förhoppningsvis bra ställe i medel-lätt terräng, och drar in lite rep med
händerna så att vi kan komma över de här första meterna. Vi kan bara gissa att
han i alla fall har lagt några mellansäkringar på vägen dit. Annars blir vi tre
som ramlar, långt, om det nu skulle komma till det.

Inte konstigt alltså
att vi greppar den gråa råa kalkstenen så att knogarna nästan vitnar. Men vi
kommer upp, båda två, över de första branta meterna och snart blir det faktiskt
lättare. Andningen kommer åter, syresätter våra sega kroppar och vi fortsätter
att klättra. Alla tre samtidigt, var för sig, i tystnad med vinden susande
i öronen.

Efter mången “Det där måste vara toppen!” … “Äh, det var det visst inte… Men den där…!”  kommer vi till slut faktiskt upp. Toppbilden
är tagen kvart i åtta på kvällen. Alldeles för sent. Men solen är fortfarande
uppe, och vi är egentligen fortfarande på gott humör. Markus hälsena har bråkat
mycket mindre på sistone. Jag är fortfarande pigg, och Klaus är lycklig över
att slippa leda fler sandbaggade replängder. Nu måste vi bara ner också…

Det är lite lurigt
att hitta. Man måste till vänster, ner rätt långt i en ränna, och klättra upp
igen vid sidan av ett torn. Förhoppningsvis står man då snart i en klyfta
mellan de två topparna av Dent de Ruth till höger och vänster. Härifrån
fortsätter man neråt på andra, södra, sidan, genom en ränna som snart
underlättas av fixrep. Har man väl hittat fixrepen så är det bara att fortsätta
ner längs med dem; för det kommer flera, från och till, hela vägen ner till
fast mark.

Fast mark. Åh, vad
härligt. Grästuvor och snöfläckar och brun gegga. Lite slirigt, men fast nog
för våra klättertrötta fötter.

När vi äntligen
kommer ner till parkeringen igen har team Jochen redan påbörjat nästa stora
utmaning; att med pasta och vegetarisk gryta lyckas mätta sex hungriga
klättrare innan ett hunger-upplopp bryter ut. Jo, äta bör vi nog. I
morgon står det en 1700 höjdmeters skidtopptur på schemat. Men en sak i sänder;
nu kan vi väl bara få glädjas över dagens upplevelser en liten, liten stund,
när skymingen lägger sig runtomkring.

Fler bilder: Diehlkante-Gastlosen