Jag har scenskräck.

Den är märklig, för den enda gången jag inte
har scenskräck är på en scen. Teater, sång och sånt kan vara det roligaste som
finns, om det sker tillsammans med andra, och om man är någorlunda förberedd…

Min nervositet visar
sig på helt andra ställen. När jag klättrar och andra tittar på; handsvetten
tränger fram av bara tanken. Eller när jag ska arbeta vid en dator och någon
tittar på. Eller när jag publicerar något jag skrivit, så att någon annan kan läsa.
Det är alltid svårast.

I natt drömde jag
att jag skulle försöka klättra en jättesvår led. En nästan lite mytomspunnen
led. Den var så svår att det började ansamlas en publik. I verkligheten skulle
jag få fnatt; en publik! Jag har klättrat en enda gång med publik i
verkligheten. Det var en oansenlig liten tävling, där jag kände flera av de
andra som klättrade samt funktionärer. Det var mest på skoj. Det skulle ha varit avkopplat umgänge, men i min
hjärna blev det kortslutning och slutade i en smärre katastrof.

Och det är
återkommande. En annan gång, på en fullständigt obetydlig liten hopp-tävling i
ridklubben när jag var barn, blev jag så utom mig av att ha publik att hela
banan av hinder, som jag memorerat så noga, alleles försvann ur huvudet
omedelbart vid start. Jag var vilse bland alla färgglada bommar. Fick min häst
att hoppa några stycken, på måfå och i panik, men galopperade snart
gråtande ut från ridhallen. Det var som taget ur en mardröm, ur ett barns
perspektiv, bara att det faktiskt hände.

Och det är så jag
alltid har hanterat publik. Redan från början. När jag var riktigt liten och vi
hade gäster på besök, så gömde jag mig helst under köksbordet tills besöket var
över.

Det är inte lätt med
rädslan att bli bedömd.

Men jag har fått
några år att fundera på det.

En sak som verkligen
gör mig glad idag är hur odramatiskt det är, numera, att yoga utomhus. Trots
att den lilla gräsmattan är alldeles öppet mot dalen och vem som helst kan kika in. Grannarna
här nedanför brukar skratta, varje gång. I början var det jobbigt när de skrattade.
Jag kände mig utpekad, utskrattad. Men så, med viss ansträngning, försökte jag
att se på det hela ur ett lite annat perspektiv. Hur stor roll spelar
egentligen min lilla yoga-stund i deras liv? Drabbas någon av min yoga,
egentligen? Kan jag helt enkelt bara bjuda på ett skratt då och då? Det visade
sig, otroligt nog, att jag kunde det.

Jag fortsatte att
yoga utomhus. Senare sällskapad min bättre hälft då han också kom igång med yoga. Hans synvinkel var från början en helt annan: Att det är en “god gärning”, om någon nu självmant skulle välja att stanna och titta, att få bidra litegrann till att normalisera meditativ rörelse i vår annars rätt konservativa dal.

Vi fortsatte att yoga utomhus, och jag började snart märka hur grannarna här nedanför inte bara kände igen oss
bättre, utan också öppnade upp sig litegrann. De inte bara hälsade artigt; nu
hälsar de med värme i rösten och ett stort, varmt leende. De har fått något att
relatera till. Vi må vara konstiga, inte bara för att vi är utlänningar. Men
just därför, för att vi är lite udda och lustiga, så är vi människor precis som
dem.

Att ha oinbjuden
publik är fortfarande svårt. Varför hade jag annars haft den där drömmen i
natt, med klättringen?

Men något var annorlunda denna gång. Jag var annorlunda. Normalt hade jag ilat upp på den där drömda klätterleden snabbt som attan, innan fler personer hade hunnit ansluta sig; och
förmodligen gett upp någonstans efter ett par meter och hävda att jag minsann
hade försökt; även om jag ju egentligen inte hade gjort det.

Men i natt rusade
jag inte blint. Det fick ta sin tid, all den tid jag behövde för att känna mig
förberedd. Jag gick metodiskt igenom allt material för mellansäkringar. Borde
jag ta denna uppsättning kamkilar, eller den här; och vilka storlekar av dem? Upptäckte
att de hade fel slingor ikopplade, och måste byta ut dem alla; långsamt,
metodiskt, tradigt arbete. Upptäckte sedan att jag hade fel kläder på mig, och
måste gå iväg en stund och byta i lugn och ro. Trots att jag kände hur otålig
och nästan irriterad publiken började bli där ute… Men jag hade ju inte bjudit
in dem. De måste inte titta. Varför var de ens där? När jag till slut, äntligen
var redo, så tog drömmen slut. Klättringen var inte det viktiga – bara vägen
dit.

Förr blev jag alltid
ledsen av att publicera texter. Jag kan acceptera att de är dåliga, då får man
bara öva och öva tills de blir bättre, så är det för alla med allt. Det är helt
okej. En process vi går alla igenom och förhoppningsvis lär oss något av. Det enda jag är bra
på här i livet är väl just att vara nybörjare. Det är okej att vara dålig
ibland.

Men något som jag
många gånger mått desto sämre över, är den luddiga känslan att inte bli riktigt förstådd. Ja, det är där skon klämmer. Det är väl något vi alla vill; att
verkligen genuint kunna relatera till varandra. Jag har aldrig riktigt lyckats
på den punkten. Kanske är mina intressen för esotersika; få kan relatera till
alpinklättring och samtidigt tala mitt modersmål. Jag har bott utomlands i tio
år och pratar helt okej utrikiska; men det är fortfarande komplicerat att verkligen
samspråka, på djupet, när orden stakar sig eller inte riktigt finns där. Det är
ensamt. Man vill bli förstådd, känna samhörighet. Men det är inte lätt med
orden.

Samma känsla är
andledningen till att jag på senare år bara har skrivit litegrann just här, i min
träningsblogg, om alls. Den är ju så liten. Ingen som läser. Ingen som dömer.
Och ingen som missförstår. Det är tillräckligt tryggt. Begränsad skada.

Men nu känns det
faktiskt som ett försiktigt litet steg framåt. Jag känner genuint, innerst inne
just nu, att det inte spelar någon roll hur såndant jag gör kan uppfattas av andra. Som de
senaste inläggen; käcka och glada för att det var så de ärligen kändes
när jag upplevde dem. Jag
publicerade dem bara sådär, utan att dubbel- och trippelkolla och ta bort
hälften och fundera alltför länge på hur det som blev kvar skulle uppfattas. Jag vet att jag
är optimistiskt lagd, och jag vet att en del tar illa upp av all den där hemska
optimismen. Det har hänt förr. Många gånger. Tyvärr. Att någon skulle ta illa upp är ju något jag verkligen inte
vill – tvärtom! Jag vill bara dela med mig av den glädje som jag råkat känna
just där och då – och så har det känts, om och om och om igen. Men nu går jag framåt utan att cencurera bort all glädje. Och bryr mig inte, som i drömmen; det är min egen process som jag själv bestämmer över. Det är faktiskt ett steg framåt.

Flera timmar av bevingad dans, på en rullande scen genom Stockholm. Ett sånt där fånigt minne som samtidigt är bland de roligaste. Man har inte roligare än man gör sig…