Rättvist i skuggan av Freds makalösa bragd i Växjö, där han slog ett 19 år gammalt banrekord och vann Växjö maraton med 13 minuters marginal (på 2:26:30, sjunde bästa svenska tiden i år) gnetade en gammal gubbe på Gotland till sig ett nytt banpers. Gubben var jag och banan var Högklintsloppet.

Det var läge för riktig löparpropaganda i lördags, med sol och 10-11 grader som gjorde att man kunde springa klädd som folk. Det vill säga i shorts och linne. Trots detta var det en tunn skara som ställde upp på startlinjen. Doktor Larsson, som nyss skrivit på för ett halvår till på ön, var förstås solklar favorit och därefter borde inte Henrik ha några problem att hålla mig bakom sig. Dels för att han alltid brukar spöa mig på sträckor kortare än milen och dels för att jag inte kört ett riktigt fartpass på ett par månader. Eller backpass för den delen, inte helt oväsentligt på Gotlands näst mest kuperade tävlingsbana.

Hans var osäker på bansträckningen så han tog rygg på vägen ut, Henrik tog spets och jag lade mig emellan. Bakom oss var Olof och Tommy med en stund men efter backen upp mot första km-passeringen var de borta. Tempot kändes sansat och vi sprang samlat ända till den långa utförsbacken vid Fridhem där jag märkligt nog inte klarade att hänga med i flytlöpningen nerför. Den lilla luckan på 5-6 meter tätade jag nästan helt innan backen upp mot Högklint men sedan drog de så sakteliga ifrån igen.

Efter banvisningen på första halvan är det samma väg tillbaka och då vågade Hans fälla ut långa benet. Själv fick jag jobba med motivationen då tredjeplatsen var solklar. Jag kan konstatera att bristen på hårda träningspass nästan märks mer i skallen än i kroppen. Jag har helt enkelt vant mig av med att springa mig riktigt trött och ett par kilometer från mål kom jag på mig själv med att springa långsammare än jag kunde. 

Mina två senaste resultat från Högklint har varit försmädligt nära 27 minuter (27:03 resp 27:02) så när målet närmade sig förväntade jag mig nästan att klockan skulle visa 26 minuter och fullständigt skenande siffror i sekundkolumnen. Men när jag kom ut ur skogen längst ner på Kneippbyns område stod det fortfarande 25 minuter först och då borde det gå att ta sig uppför målrakan i tid.

Jodå, 26:47. Ingen viktig tävling kanske men en väldigt skön bekräftelse på att jag har en helt annan lägstanivå än tidigare. Det kanske kan bli kul att tävla även under 2018?