Man kan väl inte vara frisk jämnt, antar jag. Således är det bara att ta sin släng av ebolan med jämnmod och vara glad att den inte hann komma innan eller under helgens träningsläger, och hoppas att den hinner dra förbi akutskedet innan Blodomloppet på torsdag. 

Är jag halvfrisk kan jag ju alltid springa ett halvt Blodomlopp och hoppas att brödrosten kan bli min. Men är jag kry ska jag köra milen i år, inget fegande. Det kändes märkligt kluvet i fjol: å ena sidan var det jättekul att få kliva upp högst upp på en prispall (inför publik!) och dessutom ta emot fina priser, å andra sidan kändes det lite som fusk. Som om jag snattat godis från småbarn. Inte helt olikt känslan efter mina segrar i Ringmuren Runt, när allt kommer omkring.

Jag vet. 5k är öppen för alla och har dessutom fler deltagare än milloppet. Inget är givet, vilket Ulven Öman fick erfara när han plötsligt fann sig i en vild spurtduell om tredjeplatsen. Så inte ska man behöva skämmas för att man väljer en kortare distans och dessutom är ofin nog att vinna den.

Det är nog så att det är känslan av en riktigt bra egen prestation som smäller högst. Om jag kunde putsa lite på mina gamla pers från Blodomloppsbanan, gå under 37:30 eller rent av sniffa lite på 37 blankt på den tungsprungna banan, så skulle det smälla lika högt som det där gäckande sub 36-loppet. Även om jag blir 7:a i anonymitet och priset består av samma t-shirt och banan som alla andra får.

Men om inte förutsättningarna finns för det utan jag anar att det kommer bli ett skitlopp, då kan jag ju lika gärna hoppas att ett halvt skitlopp ska räcka till en seger. Samt gång på gång upprepa mantrat “en seger är en seger” ända tills jag själv börjar tro på det.