Tiden går så fort när man har roligt… Det är två veckor sedan senast. På den tiden har vi tagit hand om en vän, turat ett par gånger, tränat på skidor både längd och alpint, njutit av januaris märkliga
senvårvärme, och jag har klarat att hålla crane pose, stukat en tumme och
återhämtat den igen. Det här måste nog bli två inlägg. Först snölekar och annat
allvarsamt och lättsamt. Nästa inlägg får fokus på skadeläkning och lite andra lagom urtråkiga träningsbetraktelser.

En vän…

Att bosätta sig i
ett annat land och integrera sig med andra människor är inte alltid enkelt. Och
inte bara för alla praktiska frågor om hur sjukförsäkring med mera fungerar.
Det kan ta ett tag, men så småningom smyger kulturella och språkliga svårigheter
fram i ljuset. Ta något så grundläggande som humor; har du funderat på hur
finstämt du kan uttrycka humor på ditt tredjespråk? Och hur viktig densamma kan
vara för en välfungerande relation? Det är svårt att få fram vad man känner,
önskar, och kan bidra med när orden saknas. Och det är lätt hänt att bli ensam.
Människor som hjälper till genom att vara vänliga och ta kontakt är otroligt
värdefulla för den som är eller riskerar att bli lite utanför.

Nicole var en sådan
vän för mig under en tuff period i mitt andra land. Jag bär på en djupt
tacksamhet att ha fått stöd från sådana medmänniskor under den tiden. Nu är det
land nummer tre för egen del. Jag mår bra och försöker hjälpa till om det
går. Och just denna gång var det Nicole som behövde ta en kort paus
från sitt vardagsliv. Vi kan alla må bra av en paus ibland.

…med tur…

Lyckligtvis hade hon nu den rätt osannolika turen att komma under årets vackraste dagar. I år
har ju annars hittills varit det största skitåret i mannaminne för Alpernas alla snöälskare. Värmen och snöbristen börjar gå mot det extrema,
turistnäringen och pistpreparatörerna flämtar ikapp. Jag överdriver faktiskt inte, det är illa. Men inte just dessa få dagar..

En meter kall nysnö
hade dumpat över tre dygn, en brevbärare slet sitt hår när han i snöyran strandat på vår uppfart… 

Och så kom den kalla natt då snömolnen upplöstes och himlen klarnade. För att sedan övergå i en ny dag med strålande
sol. Älskade vinterbergsvy, välkommen tillbaka.

Ny morgon, ny snö.

Tyvärr går det inte
att göra vad som helst bara för att det dumpat en meter snö. Oturen i turen var
att den hade fallit på ett lager perfekt runda hagel-bollar. Ett kullager
mellan snöskikten bäddar fint för laviner. 

Tur att vår turkamrat var ny på det här med offpist så att
vi i stället kunde börja i den nästan platta terrängen på Ifen.

Lek: Hitta vän i snöhål. (Svårt nog redan på den suddiga originalbilden. Ett tips är att kika på det spår som plötsligt tar slut.)

Offpist, ja det kan
ju verka lite otäckt. Jag brukade själv tycka det. Men så länge det inte är
dålig snö, brant (lavinfara) eller finns dolda sprickor eller hål att trilla
ner i, så är offpist egentligen snällare än vanlig åkning i pisten. Att falla i
mjuk snö gör oftast inte ont, och risken att någon drämmer in i en bakifrån är
kraftigt reducerad. Men visst, det behövs lite träning och goda råd. Och
peppning när man sitter fast i det tredje egenskapade snöhålet på 10 meter…

Det är visst ganska jobbigt att gång på gång gräva och hoppa sig upp ur ett snöhål. Så efter
detta core-pass höll vi oss i pist och promenadspår ett par dagar
tills nästa solglimt behagade visa sig. När den väl gjorde det var vi redo. 

Vi
hade siktat in oss på Kuhgehrenspitze.

…på tur…

Det var ett bra turförslag. Dels har vi aldrig gjort berget på vintern; lite nya vyer är
alltid välkomna. Och lutningen är väldigt moderat, så vi kunde med gott samvete
ta med någon som aldrig tränat på lavinsökning. Vår gäst fick låna en
tranciever av en vänlig granne samt snöskor av mig. Markus passade på
att prova snöskor/snowboard-kombon han med, så det lämnade mig ensam med
skidor. Och då det vore mörtigt mot andra att traska sönder skidspåren med snöskor så
fick jag uppgiften att göra ett eget spår, bara för oss tre.

Energikick av att se
solen gå upp över bergen.

Vi orkade drygt
halva berget innan musten gick ur. Snön var för fluffig för snöskor! Och när vi började följa det gamla spåret var det fortfarande på trötta ben. Men att nå ett bestämt mål i form av en topp är nog så belönande.

Toppen

Solen stod högt för januari och bergen lyste. Det blev en kort men fin paus i solgasset, pekandes mot berg som vi redan besökt tillsammans. Sedan satte vi av nedåt. Till allas glädje gick åkningen riktigt bra! Ideligen igensnöade glasögon till trots.

Det här var tyvärr den sista riktiga vinterdagen för denna gång. Den rundades av i
eftermiddagssolen, sittande ute i kortärmat. Jag och Markus hann i och för sig med en liten tur till på
en nordsida ett par dagar senare, men redan då var snön för tung. Just nu regnar det sista bort… 

Men
visst, jag gillar våren också. Verkligen. 😉