I fredags omkom två människor i olika laviner nära oss. Bägge var guider, män på 71 respektive 73 år. De åkte före sina ledda grupper ner från varsin topp i ospårad snö.

Igår, i rejält snörusk, störtade en man från en bergskam alldeles i närheten. Vid en paus uppe på kammen hade han trampat lite för långt, ut i en svagzon till en stor hängdriva. Hängdrivan släppte och drog med sig mannen och utlöste en lavin. Han föll 250 meter längs bergssidan men hamnade på något mirakulöst vis ovanför lavinen och klarade sig i stort sett oskadd. 

I morse var det stort sökpådrag utanför fönstret med tre helikoptrar och 60 personer sysselsatta. Över ett par timmar tog aktionen. Men inga människor kunde hittas. 

En skidåkare i en närliggande pist hade sett lavinen gå, och även sett en ensam skida komma farande efter. Bergräddningen hade inget annat val än att anta det värsta. Först senare under dagen skulle det framkomma att någon annan hade förlorat en skida just där en vecka tidigare. Nu har man konstaterat att det förmodligen inte var någon där.

Det är väldigt sällsynt att människor dras med i laviner häromkring. Vi är alla ganska chockade efter helgen och efter morgonens aktion, trots att ingen drabbades. Familjen ovanför oss stod och betraktade räddningsaktionen från köksfönstret, vi från vardagsrummet. Alla undrade vad som hänt. Jag kunde inte sluta tänka på bergräddarna, hur det känns att inte veta om de söker efter liv… i timmar i sträck. 

Mina ord blir ganska platta när det handlar om människoliv, och det är svårt att skriva om, men jag behöver skriva något. För jag är mitt emellan. Mellan dem som sätter sig själva och räddningsmanskap i risk, och dem som frågar sig hur sjutton man tänkte när man gav sig iväg över huvud taget under sådana här förhållanden. För förhållandena är sällsynt usla just nu. Men jag är inte annorlunda från dem som drabbas annat än att min riskacceptans är lägre. Det kunde ha varit jag.

Varför utsätter man sig för livsfara? Varför ta så stora risker? Jag har funderat på det länge, men det finns nog inga enkla svar. Eller, förstår jag det inte bara för att jag själv inte tar så stora risker medvetet? Jag vet inte. Jag förstår att man kan vara beredd till liten risk, för jobbiga men hanterbara scenarior. Om inte så hade jag inte kunnat gå utanför dörren. Bergen är aldrig säkra. Allt vi gör därute baserar sig på antagandet att något är tillräckligt troligt genomförbart. Men visst är mänsklig bedömningsförmåga begränsad; man kan lätt bli överraskad och behöva ta svåra beslut. Vi har vänt om ganska många gånger, till exempel; oftast nära toppen då vi insett att en hängdriva är för farlig, eller att snön beter sig för konstigt. Och vi har haft turen att komma hem, luta oss tillbaka, dricka en kopp te och må gott efteråt. Jag hoppas att jag aldrig “råkar glömma” hur bra det kan vara att vända. Så länge risken är hanterbar (vad nu det betyder) så kan den vara utvecklande på flera sätt. 

Men när det kommer till extrema risker tappar jag tråden. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig att risken i sig skulle motivera någon. Få ger sig ut för att nå gränsen till att faktiskt dö. Det finns nog enstaka undantagsfall, men för oss mer normalt funtade är ju en viktig del av utmaningen att planera och hantera turer så att de blir så komfortabla och så riskfria som möjligt. Vi vill helst bara ha en trevlig dag. Nej, jag kan bara inte tro att extrem risk motiverar någon. Det måste ha vara något annat.

När jag under senare år sett hur olika extremsporter bara växer och växer, och hur bergen fylls av solbrända ansikten, så får jag en känsla om vad annars som kan bidra. Två trender om man så vill, relaterade till en hel bergskultur som skiftar. Vi är så många ute nu att en vanlig trevlig dagstur inte är något speciellt att tala om längre. Kanske vill man genom sina prestationer sticker ut från mängden. Och eftersom ribban ständigt har höjts i många år så kan det bara sluta på ett sätt: Med ännu högre risk. Den andra delen är tävlingsandan. Kanske i takt med att det blir allt högre tryck på olika bergslopp och events, blir allt fler väldigt vältränade, och vill ha mer utmaning. Man vill gärna vara först upp. Helst lägga de första, finaste spåren i nysnö ner från toppen. Om det så måste ske i snöstorm, eller med en guide som tar första svängen.

Och är inte vi själva en del av detta…? Herregud, vad jag skäms när jag inser det. Jo. Vi är en liten del av karusellen. Av kulturen som tvingar fram värre prestationer. Vi som ibland går först ut, lägger ett första spår så snart risknivån för ett berg “känns acceptabel” för oss. Fast vi tänker ju inte så förstås. På hemmaberg går vi först för att vi är snabbare och vill slippa gå om andra. På stora berg går vi inte först eftersom vi troligen är långsammare och inte vill bli omgådda. Man vill kunna gå lite för sig själv, i sin egen takt, helt enkelt. Men visst tänker vi också att det är kul att komma först…

Jag och min bergskamrat skulle inte ha gått upp på de berg som omskrivits i nyheterna under de förhållanden som varit nu. För det är vi alldeles för fega och jag hoppas att vi förblir det. Men det garanterar inte att vi kommer klara oss oskadda. Vi är inte bättre på något sätt. Vem är väl det. Ingen kan förutsäga allt som kan hända.

Vi gick ut på en tur idag. Helikoptrarna susade fortfarande olycksbådande omkring på andra sidan dalen när vi la skidorna på taket, redo att åka mot hemmaberget. Grannarna stack ut sina huvuden genom köksfönstret och frågade om våra planer. Toreck, så klart… Det finns i princip bara en eller två turer som går att göra under sådana förhållanden och Toreck, även om det är ganska brant, är en av dem. 

När vi kom hem hade jag ett väldigt bra, konstruktivt samtal med äldre granndottern. Hon är omking 10 år och vansinnigt klok. Hon är pappas dotter – en sportig liten galenpanna – och kommer nog om några år själv stå uppe på topparna och blicka ut. Vi pratade om laviner, risker och om att utsätta andra (bergräddare) för risk. Om det kom någonting positivt ur morgonens massiva insats så var det alla de samtal som väckts i våra hem. Hur mycket är ett liv värt? Vems är ansvaret? Kan andra drabbas av det jag tar mig för?… 

För mig är bergsport inte risksport. Det finns risk, men det är inte därför jag gör sånt jag gör. Kanske skulle jag hellre vilja eliminera all risk, kanske inte. Det är inte roligt med olyckor. Men det är, och ska vara, ödmjukande att vi förblir underställda naturen. Vi vet helt enkelt aldrig vad hon kommer att göra idag eller i morgon. Och det är väl också därför jag älskar bergen och deras ombytliga humör. Snöklädda toppar skinande som solen. Dalar höljda i dimmig mystik. I livet försöker människan komma undan förändring; bland bergen ser hon förändring, ser att den är oundviklig, och lär sig att omfamna den. Vi måste kunna anpassa oss. Om inte för oss, så för dem som drabbas av oss.