Växjö maraton avklarat och därmed ett dussin maror avverkade. Visst, inte lika imponerande som vissa andra deltagare med över 600 maror i bagaget, men ändå.
Vädret inget vidare i år, 4 grader, blåsigt och lite duggregn… riktigt ruggigt och jag funderade att bubbla lite i simhallen och basta istället… Hade två kollegor med mig på startlinjen. Anders skulle göra sin första mara och Paula, som har både maror, 6h och 24h i ryggen hade hängt på.

Kroppen kändes ok, lite otränad och lite molande värk i höften, men jag var förhoppningsfull. Inget PB, det visste jag. Målgång var målet.

Inledde första varvet tillsammans med Anders i lugnt 5:30 tempo enligt plan. Kändes bra och efter första varvet blev jag sugen på att testa om lite högre fart fungerade. Lämnade Anders och lade mig i 4:50 tempo. Många ryggar passerades och kroppen svarade bra. Ut på tredje varvet tog jag förnuftet till fånga och drog ner lite, men det var inte lätt när hornen börjat växa. Var inte sugen på att släppa förbi alla passerade ryggar igen. Fick bli 5:10 tempo istället och rätade in mig i ledet. Under sjätte varvet började tempot sjunka och benen kändes stelare. Motivationen sjönk.

Vid passage in på näst sista varvet blev jag påhejad av Paula som var ombytt och klar. Hon upplyste mig även om att Anders hade tvingats bryta pga en rejält smärtande ljumske. Då var DNF nära. Mina medpassagerare ombytta och klara, bilen 50 meter ifrån mig och duscharna 20 meter till vänster. Samtidigt hör jag även speakern meddela att Johan Porshult går i mål bakom mig. Så enkelt det skulle vara, bara att sluta springa och promenera in i värmen till vänster. Men envisheten tog överhand… en i bilen skulle ha en medalj med hem… och ”dussin whisky” innan maten.

Drog ner ytterligare på tempot men fortfarande med 3:40 som sluttid i tankarna. Efter ytterligare ett par km började låren småkrampa men jag lyckades springa till vätskekontrollen innan jag började gå en bit. Fram till varvningen mot åttonde varvet fick det bli ett par promenader till. Vid sista varvningen såg jag förmodligen mer död ut än levande när Anders hejade på. Kunde knappt få till ett leende och tumme upp som jag brukar… inte förtroendeingivande för en som övertygat en kollega hur kul det är att springa maraton. Sista varvet blev en kamp mot kroppen. Huvudet ville springa, inga problem med flåset men benen var slut. Krampade minst en gång per km i alla möjliga benmuskler, drack så mycket jag orkade och gav tusan i tiden. På målrakan såg jag klockan visa 3:48, fick till någon typ av nyuppfunnen ”styltjogg” och lyckades ta mig i mål under 3:50 med några sekunders marginal.

Lycklig i mål, helt nöjd med att överhuvudtaget (bokstavligen) gått i mål, ledsen över att mina kollegor inte fick till det, men en ”medalj” blev det. Tog väl en 10 minuter innan den eftersträvansvärda euforiska ”jag har gått i mål på en mara” känslan infann sig och jag kunde börja le åt eländet. (Kanske var det kaffet och wienerbrödet som gjorde susen). På hemvägen diskuterade vi revansch alla tre och Anders övertygade om att det skulle bli nytt försök på mara så snart det blev tillfälle. Stockholm tror jag det får bli.

Efter en (eller ett par) singe malt på kvällen kunde jag i lugn och ro reflektera över loppet. Vad var det som hände egentligen? Visst, jag kom i mål och tror jag sagt att ”denna mara var den tuffaste hittills” ett antal maror nu… sedan glömmer man bort (eller förtränger) det till nästa start. Men med smärtan fortfarande kvar i ben och höft tycker jag nog att denna var lite extra jobbig. Reflektionerna gav mig följande ”Lessons learned”;

1. Man kan inte springa maraton på gamla meriter. Fungerar för ½ mara och Lidingö, men inte mara. Här krävs mängdträning och fler långpass…

2. Har man en plan skall man hålla sig till den. Inte chansa under loppet om man inte är säker på att ett högre tempo verkligen fungerar…

3. Lyssna till kroppen i tid, den brukar ha rätt… struntar man i den och biter ihop för mycket straffar den dig obönhörligt för din nonchalans…

Självklara regler, men ack så svåra att ta till sig. Lika lätt som att förhålla sig till en 70-skylt på landsbygden… (blunda Gert). Men nu har jag i alla fall reflekterat tills nästa mara… då allt förträngs i stridens hetta och jakten på gubbar drar igång igen.

Slutsatsen är i alla fall att jag upplevt en underbar mara med många nya intryck, lärorika misstag, mental träning och självklart trevliga löparkollegor och löparatmosfär. Fantastiska resultat från Team-kamraterna gjorde upplevelsen på plats ännu bättre. Stort grattis till era insatser. Nu är det bara att dra på sig löpskorna igen så ses vi på nästa mara. Om inte förr så i Stockholm den 5.e juni!