Eftersom det är roligare att skriva om framgångar än motgångar har det inte funnits mycket att skriva om löparåret 2018. Eller så har det i alla fall känts, men jag får väl försöka att dra fram de små triumfer jag med lite god vilja kan urskilja. Och sedan är det väl bäst att försöka dra några slutsatser från underprestationerna så att 2019 kan bli bättre.

En av de fåtaliga framgångarna kom i allra högsta grad som en överraskning under självaste nyårshelgen när jag fick veta att jag vunnit Långjackan 2018, vilket innebär att jag var den klubblöpare på Gotland som skrapade ihop flest poäng från de tio lopp som ingår i serien. Jag är sällan främmande för att dissa mig själv och skämtsamt förminska mina resultat men även om det ligger en sanning i att det räcker med att vara halvbra många gånger om de som är riktigt bra missar tillräckligt många deltävlingar så krävs det ändå att man hamnar på poängplats ett antal gånger. Inte minst eftersom även jag missade fyra deltävlingar. Fred missade dock fem lopp och vann resten så han fick 200 poäng medan mina andra- och tredjeplatser (och en seger från Högklintsloppet eftersom Bagarn och Blodhunden inte är klubbanslutna på Gotland och inte räknas i cupen) räckte till 205. En humoristisk detalj är att jag i två tävlingar inkasserade 30 poäng för tredje plats – vilket var detsamma som sist. Endast Gotland gotländska smålopp har…

Den andra ljusglimten är mitt enda fullt godkända lopp för året, Classic-halvmaran i Visby i april. 1:18:56 är visserligen prick en minut långsammare än mitt pers från förra året men sub 1:19 var en nivå jag bara drömde om för 3-4 år sedan så det kan jag inte vara missnöjd med. Synd bara att formkurvan inte fortsatte uppåt efter april.