Efter tre stolpe-ut på mina försök att spräcka 39-minutersvallen på
Lucialoppets 10,6 km blev det till sist en rökare rätt upp i krysset i lördags.
Jag tog det säkra före det osäkra och spräckte 38:an också – man vet aldrig när
man är i form nästa gång.

Lucialoppet blir på något sätt både en säsongsavslutning och ett startskott
för nästa säsong, och det är en tävling där jag gärna vill göra bra ifrån mig.
Jag var således ganska taggad veckorna före, men inte så taggad att jag tänkte
skippa vår allra sista personalfest innan ledningskontoret slås ihop med
serviceförvaltningen. Kollegerna skrattade rått och hjärtlöst när jag lyckats
fylla ett alldeles för stort glas med något rött som nästan säkert inte var
rödbetsjuice. Ingen ville ställa upp och hjälpa till, och vaskar gör man ju
inte, så det var bara att göra sin plikt. Sen behövde jag skölja ur munnen med
4 öl. Perfekt laddning, skulle det visa sig. Men kanske inte helt enligt
instruktionsboken.

Förväntningarna inför start var, av ovan nämnda skäl, nedskruvade en nivå
från “nu jävlar!!!!” till “äh, det går som det går”.
Förhållandena var dock lovande – hyfsat varmt för årstiden, ingen halka och
ovanligt svag vind som dessutom kom från öster. Lite svagt strilande regn, men
det stör ju inte när man springer.

Jag tog det lugnt i startrusningen men det dröjde ändå inte länge förrän en
rimlig klunga formerat sig lite bakom Bagarn och Fred. Reintz tog spets
tillsammans med en svartklädd okänd förmåga, som av resultatlistan att döma heter
Ewan McCarthy. Bakom deras ryggar samsades jag med Mackan Larsson, Thunolfa
samt täten på korta banan, som glädjande nog även innehöll Jesper. Jag vågar inte
säga för mycket om hur kul det är att han är så hel och kry, och vilka
förhoppningar det väcker, för då går han nog sönder igen innan jag avslutat meningen.

Klunglöpning is da shit. Särskilt med två tätlöpare som kör sida vid sida
och skapar ett perfekt baksug. Det var bara att åka med, och Ewan-Henrik
pressade upp ett precis lagom högt tempo. Den flyktiga tanken att jag skulle
upp och göra min del av jobbet föll på att jag hade jämt sjå att hänga med.
Särskilt efter att vi vikt av från Allégatan in på Follingboväg, och
Luciadebutanten (?) Ewan tog ett mindre ekonomiskt vägval som spräckte klungan.
Jag hamnade några meter bakom Henrik och Ewan pressade ifatt mig. Tillsammans
kämpade vi oss tillbaka upp på Henriks rygg. Ungefär samtidigt tappade vi den i
vanlig ordning friskt satsande Olof, medan Mackan fortsatte att tassa diskret
precis bakom mig.

Henrik ryckte verkligen i betslet nu, och borta vid Korpen började han få en
liten men obestridlig lucka. Tempot var fortfarande högt – femman passerade vi
i höjd med mitt banpers på distansen, runt 17:15. Jag tog för första gången lite eget
initiativ där bakom och klev om Ewan på väg mot Norrgattrondellen. Jag tänkte
att jag skulle kunna rulla ikapp Henrik nedför lassisbacken, men han var pigg
även nedför. Luckan växte långsamt utmed havet medan vargflocken tunnades ut
lite till – vi tappade Ewan någonstans och så var det bara jag och den ständigt
gäckande skuggan Mackan kvar. 

Henriks rygg som långsamt men obevekligt glider
ifrån mig är en syn jag fått vänja mig vid under åren
som löpare på Gotland, så det är lätt att lite fatalistiskt ge upp och tänka
fel saker. Som att det ser ut att kunna bli en bra tid, oavsett hur det går i
kampen mot Henrik och Mackan. Jag kom på mig själv och sade ifrån på skarpen.

När vi närmade oss hamnen växte inte luckan till Henrik längre. Jag gissar
att den som mest kan ha varit drygt 5 sekunder men när vi passerade fängelset
gick det inte att blunda för att vi faktiskt närmade oss. Ingenting är ju så
uppiggande som insikten att man är på väg att komma ifatt en konkurrent som
bara några minuter tidigare uppfattades som helt oslagbar, så jag kände mig
sensationellt pigg i både ben och huvud. I fjol var det precis under denna
kilometer som jag rasade ihop och inte ens lyckades hålla mig under 4-fart
slätt, men nu låg vi kvar i 3:35-tempo.

Några hundra meter innan Färjeledsbacken var vi uppe i rygg och jag kände
att Reintz borde vara möjlig att rå på. Ett mer oskrivet kort var den ännu
avvaktande Mackan, som under hela loppet aldrig varit mer än uppe jämsides men
mestadels legat och lurat precis bakom min vänstra axel. Kämpade han för att
hänga med eller väntade han på rätt ögonblick att slå till?

Svaret kom när jag började klättra på Henriks hälar vid Färjeledens fot. Det
gick för långsamt så jag klev om och körde på. Både Henrik och Marcus släppte nästan
direkt och jag kände mig hur stark som helst. Vid detta parti i loppet brukar
känslan vara den omvända, särskilt om det gått så pass fort inledningsvis.
Lucialoppets avslutning är ganska brutal med i princip 2 km uppförsbacke med
sammanlagt över 40 höjdmeter, varav kanske 30 på första. I år var det dessutom
här den enda påtagliga vinden dök upp som lök på laxen, så det blev för
säkerhets skull 2 km uppförsbacke i motvind. Den vanligtvis tunga kilometern
upp mot Bilcityrondellen kändes dock skandalöst lätt och 4:05 var ett
styrkebesked på en sådan sträcka. 

Jag passerade 9 km på cirka 31:40 och det var
då det började gå upp för mig att inte bara 39 minuter låg inom räckhåll, utan
även 38 borde kunna vara möjligt om jag inte sprang in i en vägg. Kunde jag
rent av bättra på milstatistiken för året genom att klämma ytterligare en
sub-36:a på vägen? Medan jag funderade passade jag på att njuta av världens
vackraste ljud: avsaknaden av förföljande fotsteg.

Vid banans högsta punkt, precis innan man svänger ner mot Visborgsområdet
och målrakan, står 10-kilometersskylten och när jag passerade den sneglade jag
på klockan. 35:44, det vill säga fyra sekunder snabbare än mitt banpers och
bara sju sekunder långsammare än landsvägsperset från jämförelsevis platta
Viruddenloppet. Detta alltså efter att ha gjort två km uppför strax över 4-fart
– slätt borde dagens insats ha räckt till en milpassering runt 35 blankt. Årets fjärde sub 36, check! Ja, faktisk årets fjärde sub 35:50 om man ska vara petig.

Och jag kände mig riktigt pigg. Helt sjukt.

I kurvan sneglade jag lite lätt bakåt och konstaterade att Mackan var
närmast men att luckan var så stor att endast ett totalhaveri skulle kunna hota
tredjeplatsen. Jag tryckte ändå på för att få ur mig de krafter jag ännu sparat
och lyckades nog dra ifrån lite till de 600 meterna till mål. Det blev till
sist 37:48, med 12 sekunder till Mackan, 18 till Henrik och nästan en minut till Ewan
McCarthy. Sex man under 39 minuter och en segertid (Bagarn) på 33:50 – det var
riktigt bra nivå i år. Freds 34:27 är ju historiskt sett en utmärkt tid, men nu
räckte det inte ens till visuell kontakt på slutet. Även Olof gjorde ett
riktigt bra lopp med 39:27, så han föll inte ihop totalt efter sin chockstart. 

I min och Henriks inbördes kamp var det en milstolpe för mig – jag har aldrig spöat honom när han varit bra. Det har alltid varit något som inte riktigt stämt, antingen med träningsbakgrunden eller med dagsformen. De två senaste gångerna har han åkt ambulans efteråt, vilket säger en del. Nu däremot persade även han, men jag slog honom ändå med 18 sekunder. Är jag nöjd? Jo, kanske liiiite.

2016 blev verkligen ett succéår, efter flera års mediokra
insatser. Plötsligt händer det, som det heter i reklamens värld. Fast i just
det här sammanhanget är det kanske inte bara tur utan även en liten gnutta
träning som ligger bakom. Jag har ju funderat lite över om det är realistiskt att sikta mot sub 35 på milen detta mitt 47:e levnadsår, men nu kom det solklara beskedet: en bra dag är det inga problem.

Skönt, då vet jag vad jag ska göra 2017 också.

Och så avslutningsvis: flera år efter sina tappra och starka insatser i korta Blodomloppet gjorde Gustav comeback i tävlingssammanhang när hans fotbollslag hade gruppaktiviteten springa-bowla-äta pizza, och hans mål var förstås att visa att han är betydligt vassare på att kuta än på att spela fotboll (som ju är ganska nytt för honom). Med 23:21 på 5,3 km var han mycket riktigt snabbast i laget, med nästan en minuts marginal! Det blev en 15:e plats totalt, inte dåligt av en 13-åring som inte sportar mer än nödvändigt. Han verkar stolt och glad så jag hoppas han fick mersmak!